LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall)

Bakgrund

Vård enligt LVM är tillämplig när generalindikationen samt någon av specialindikationerna i 4§ LVM är uppfyllda, Lagen är endast tillämplig för vuxna missbrukare. För åldrarna 15–20 år tillämpas som regel LVU (Lagen om vård av unga).

Generalindikationen innebär att missbrukaren till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika, eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och att vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt.

Specialindikationen innebär att missbrukaren som följd av missbruket omfattas av:

1. Hälsoindikationen: Utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara.
2. Sociala indikationen: Löper uppenbar risk att förstöra sitt liv.
3. Våldsindikationen: Kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Definitioner - typ av missbruk

1. Alkohol (enligt alkohollagen) innebär alkoholdryck med >2,25 volymprocent alkohol.
2. Narkotika (enligt narkotikastrafflagen) innebär läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper samt preparat som med lätthet kan omvandlas till sådana varor. Läkemedelsverket kungör en förteckning över narkotika.
3. Flyktiga lösningsmedel avser preparat som inandas (”sniffas”) i berusningssyfte, t ex toluen (thinner), trikloretylen, xylen och bensen. De återfinns i fläck- och nagellacksborttagningsmedel. Vanligt är toluen, men också olika sorters lim, bensin, butan och drivgaser i sprayförpackningar.
4. Med missbruk av alkohol avses en konsumtion som leder till allvarliga följder för den enskilde i form av medicinska och sociala problem.
5. Fortgående missbruk av alkohol innebär att det inte är tillfälligt utan varaktigt.
6. Med missbruk av narkotika avses allt icke-ordinerat bruk av narkotika. I princip allt injektionsmissbruk samt dagligt eller så gott som dagligt missbruk, oberoende av intagningssätt och medel, är att betrakta som fortgående missbruk av narkotika. Bedömningen av vad som är missbruk är dock strängare när det gäller ungdomar.
7. Ett vanemässigt bruk av flyktiga lösningsmedel är enligt Socialstyrelsen att betrakta som ett fortgående missbruk.

Läkares anmälningsplikt

En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbrukare som kan antas vara i behov av vård eller omedelbart omhändertagande enligt LVM ska anmäla detta till socialtjänsten. Anmälningsplikten gäller för läkare både i privat och i offentlig tjänst. Anmälningsplikten gäller inte om missbrukaren kan erbjudas tillfredsställande vård inom hälso- och sjukvården (t ex går med på frivillig avgiftning). Om patienten avviker efter allvarligt missbrukstillbud så ska en LVM-anmälan ske i efterhand. Det är viktigt att patientens identitet är säkerställd före anmälan.

Omedelbart omhändertagande: Om läkaren bedömer att det föreligger ett behov av snabbt omhändertagande, ”akut LVM”, t ex då missbruket är omedelbart livshotande, så tar man kontakt med jourhavande tjänsteman på socialnämnden. Vid behov ordnar denne polishandräckning.

Om patienten vårdas på grund av somatisk åkomma och har ett samtidigt LVM-beslut och vill avvika så kontaktar man snarast jourhavande socialtjänsteman. Sjukhuset har inte rätt att kvarhålla någon mot sin vilja i denna situation.

Vårdbehov

En av förutsättningarna för vård enligt LVM är att möjligheterna att tillgodose missbrukarens behov av vård i frivillig form är uttömda eller har befunnits otillräckliga. Socialnämnden gör denna bedömning.

Orosanmälan

Om man misstänker att barn (eller vuxna) far illa på grund av sjukdom hos vårdnadshavare eller annan person finns en anmälningplikt enligt socialtjänstlagen. Anmälan kan göras till socialtjänsten eller polisen där patienten/barnet är bosatt.