LUTS (lower urinary tract symptoms) orsakad av benign prostatahyperplasi (BPH) är ett vanligt tillstånd hos den medelålders och äldre mannen. Basal utredning och initial konservativ eller farmakologisk behandling kan i de flesta fall ske inom primärvården. Alfa-1-receptorblockerare och 5-alfa-reduktashämmare är rekommenderade läkemedel mot LUTS orsakade av BPH. Eventuell kateterbehandling bör vara så kortvarig som möjligt. Kontakt bör ske med i första hand öppenvårdsurolog när initial behandling inte har visat sig framgångsrik.
LUTS är ett samlingsnamn för symtom orsakade av störningar i blåstömningen oavsett ålder eller kön. Begreppet tar inte hänsyn till symtomens genes och omfattar en rad olikartade tillstånd (till exempel neurogena blåsstörningar, BPH, över- och underaktiv blåsa, urinvägsinfektioner, strikturer och stensjukdom) som ger upphov till störningar i blåsans lagrings- och/eller tömningsfunktion.
Nedanstående riktlinjer avser LUTS hos män orsakad av godartad prostataförstoring (benign prostatahyperplasi).
Prostatan (blåshalskörteln) omsluter urinrörets första del och är belägen mellan blåshalsen och bäckenbottenmuskeln och mellan symfysen och ändtarmen.
I körteln produceras prostatasekret som tillsammans med spermier och sädesblåsesekret utgör sädesvätskan. Prostatasekretetet är basiskt och förlänger spermiernas överlevnad i vaginans sura miljö.
Hos den unge vuxne mannen är prostatans volym cirka 20 ml (ungefär som en valnöt). Med stigande ålder ökar prostatans storlek hos de flesta män och kan hos vissa nå en volym på långt över 100 ml (i sällsynta fall flera hundra milliliter). Sambandet mellan prostatas volym och förekomsten av LUTS är inte entydigt. Det finns män med mycket stor prostata som saknar subjektiva symtom och män med liten eller måttligt förstorad prostata som lider av mycket uttalade symtom.
Varför prostatans storlek ökar hos flertalet män med stigande ålder är inte klarlagt. Förekomst av BPH tycks inte öka risken för prostatacancer, men tillstånden förekommer ofta samtidigt.
Symtom orsakade av BPH motsvarar störningar i blåsans två huvudfunktioner; lagring och tömning av urin.
Efterdropp är också ett vanligt symtom.
Basal utredning inom primärvården bör omfatta: anamnes inklusive läkemedel, prostatapalpation, tidsmiktionslista (minst tre dygn), IPSS-formulär, urinsticka, s-PSA/kvot (om eventuell förekomst av samtidig prostatacancer bedöms påverka handläggningen), s-kreatinin samt mätning av residualurin.
Förhöjt (åldersrelaterat) PSA, förhöjt kreatinin, symtomgivande residualurin, upprepade urinvägsinfektioner eller behov av kateter som inte kunnat avvecklats trots medicinsk behandling, bör föranleda remiss till i första hand öppenvårdsurolog.
Hos öppenvårdsurologen kompletteras utredningen vanligen med cystoskopi, transrektalt ultraljud (TRUL) för exakt bedömning av prostatans storlek samt vid behov urodynamisk utredning med tryckflödesmätning och cystometri för bedömning av blåsfunktion och grad av prostataobstruktion. Öppenvårdsurologen tar ställning till att remittera patienten vidare till slutenvårdsurologisk mottagning för bedömning avseende invasiv/kirurgisk åtgärd.
Hos många män utvecklas symtomen långsamt. Vid lindriga symtom kan det därför finnas anledning att antingen vänta och se (watchful waiting) eller i första hand rekommendera livsstilsförändringar. Viktnedgång, minskat intag av koffein och alkohol, minskat vätskeintag kvällstid och blåsträning (hålla emot miktionsreflexen tills den lugnar sig) kan vara framgångsrika strategier, framför allt vid LUTS med övervägande lagringssymtom. Om dessa strategier visar sig otillräckliga, eller vid LUTS med dominerande inslag av tömningssymtom, bör kompletterande behandling övervägas.
Invasiv, vanligen kirurgisk, behandling av BPH är oftast mycket framgångsrik och leder till en snabb och påtaglig förbättring av såväl symtom som blåstömningsförmåga. Antalet prostataoperationer på LUTS-indikationer har minskat kraftigt i Sverige på senare år.
Det finns ett flertal invasiva metoder och nedan beskrivs de vanligaste.
Kateterbehandling bör initieras vid större symtomgivande residualurinmängder, särskilt i kombination med kreatininstegring eller återkommande urinvägsinfektioner. Kateter ska i första hand ses som en temporär lösning i väntan på farmakologisk effekt eller invasiv åtgärd. Typ av kateterbehandling får väljas utifrån patientens förutsättningar och behov.
Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för urinvägssjukdomar
Källa
Senast ändrad
Viss.nu
Publicerat
2020-01-16