Gomspalt

Mediana gomspalter utan samtidig läppspalt uppstår genom att de från sidorna inväxande gomutskotten från fosteransiktets så kallade maxillarutskott ej möts i mittlinjen. Inväxningen börjar under vecka 10-11 efter sista mens och är normalt färdig med ett slutet gomtak i vecka 12. Vid ofullständig slutning uppstår en median spaltbildning, som kan sträcka sig genom mjuka gommen eller in genom hårda gommen ända fram till foramen incisivum (framför detta liggande del av gommen kommer från andra utskott, nasomedialutskotten).

I de lindrigaste fallen är endast uvula kluven, vilket knappast ger problem. Vid en submukös gomspalt är spalten täckt av intakt slemhinna och kan då missas vid undersökningen av det nyfödda barnet, annars upptäcks defekten i regel lätt.

En speciell form utgör Pierre Robins sekvens. Här är gomspalten (som ofta är U-formad) en följd av en förkrympt underkäke som gör att tungan mekaniskt hindrar slutningen av gommen.

Gomspalt förekommer i ökad frekvens vid många kromosomanomalier, t.ex. Downs syndrom, trisomi 18 och trisomi 13. Andra missbildningar förekommer hos kanske 5% av alla barn med gomspalt och utan någon kromosomavvikelse. Median gomspalt förekommer i en frekvens av cirka 6-7 per 10 000 födda. Det är en övervikt för flickor, mera uttalad ju mera utbredd spalten är. Undantaget är Pierre Robins sekvens där normal könskvot föreligger. Risken ökar något litet med stigande mödraålder.

En ärftlig komponent finns i uppkomsten av gomspalt och en viss upprepningsrisk föreligger. Missbildningen har därför en tendens att uppträda familjärt och är då skild från läppgomspalt såtillvida att i familjen endast en av de två typerna förekommer. Vissa faktorer synes öka risken för uppkomst av gomspalt, t.ex. om modern röker i tidig graviditet och användning av vissa läkemedel. Riskökningarna är i regel måttliga.

Om gomspalten ej korrigeras uppstår problem med diande och senare med talet. Slutningen av gommen kan initialt ske med en plastprotes för att så småningom göras kirurgiskt.