Missfall

Med missfall eller spontanabort menas död och utstötning av ett foster innan det uppnått en sådan ålder, att det legalt räknas som ett barn (i Sverige idag 28 fullbordade graviditetsveckor). Flertalet missfall sker tidigt eller mycket tidigt. Det finns hållpunkter för att en betydande andel av alla befruktade ägg, som börjar utvecklas, stöts ut innan kvinnan ännu vet om sin graviditet. Bland "kliniska" missfall (som alltså inträffar efter det att graviditeten konstaterats) sker de flesta före 12:e veckan, och en stor del av dessa sker med gravt abnorma foster, som saknar förmåga att utvecklas färdigt. Ofta föreligger grava kromosomala avvikelser, som inte är förenliga med normal utveckling. Senare missfall överensstämmer biologiskt mera med perinatal död.

Frekvensen "kliniska" missfall är osäker och beror på flera faktorer, t.ex. kvinnans ålder. Ofta talar man om en frekvens på c:a 10% av kända graviditeter. Missfallet kan ha många olika orsaker och en del av dem (även sena) är associerade med fostermissbildningar. För vissa typer av missbildningar, kommer flertalet foster (upp mot 90%) att spontanaborteras och endast ett fåtal föds fram som barn. Upprepade missfall har därför ibland satts i samband med en ökad risk för att ett senare barn skulle vara missbildat, men riskökningen är i så fall måttlig.

Många faktorer har föreslagits kunna orsaka missfall men de epidemiologiska studierna är svåra att utföra och publicerade studier är ofta behäftade med metodologiska fel. En del läkemedelsanvändning, t.ex. cytostatika och Roaccutan, har satts i samband med en ökad missfallsrisk.