Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Avhandling problematiserar polyfarmaci

Publicerat 2009-09-17

Inga aldrig så välmenande och välutförda interventioner i syfte att minska olämplig läkemedelsanvändning kan lyckas om de inte utförs i samklang med patienters och läkares vardagliga erfarenheter. Det skriver Janne Moen, apotekare vid Uppsala universitet i sin doktorsavhandling om multimedicinering.

Janne Moen, som varit doktorand anställd av stiftelsen Nepi, har i sin forskning gjort djupintervjuer med fokusgrupper med både patienter och allmänläkare. Vidare redovisar avhandlingen en befolkningsbaserad studie med ett slumpmässigt urval av 2816 individer och en analys av samspelet mellan patienterna och läkarna i fokusgrupperna.

Kluven syn på riktlinjer

Ett viktigt fynd i avhandlingen var att primärvärdens läkare hade en kluven syn på de nationella och landstingsdrivna behandlingsriktlinjerna. Å ena sidan uppskattade de vägledningen, å andra sidan tyckte man de var problematiska att tillämpa, eftersom de oftast är baserade på randomiserade studier gjorda på patienter med enbart en sjukdom och inga andra läkemedel. Medan de patienter som läkarna sen möter i vården har oftast flera olika sjukdomar.

– För läkaren innebär det att de får flera lager av olika behandlingsrekommendationer på varandra som de ska efterleva. De tycker att riktlinjerna i sig är betryggande och vetenskapligt underbyggda, men de litar inte på att kombinationen av olika rekommendationer alltid blir det bästa för patienten. Men ska de då ta bort ett läkemedel kommer i stället oron för vad som händer om någonting går snett och att man får kritik, säger Janne Moen.

Problemet är svårtåtkomligt, eftersom det görs för få studier på multisjuka människor för att man ska kunna ge några bra rekommendationer kring hur dessa patienter ska behandlas. Man saknar också farmakologisk information, exempelvis för interaktionsrisken med att samtidigt använda fler än två läkemedel.

Problematiserar polyfarmaci

Moen problematiserar den invanda termen polyfarmaci.

– Det finns två definitioner av begreppet, som man ofta inte skiljer på. I USA används begreppet synonymt med felanvändning och antalet använda medel är inte avgörande. Detta ser jag som ett problem, eftersom historiskt sett många äldre patienter underbehandlats för många kroniska tillstånd. I Europa däremot syftar begreppet oftast på användningen av många läkemedel, oberoende av om det är fel eller rätt. Eftersom begreppet inte är väldefinierat föreslår vi i stället att man skiljer på multimedicinering och olämplig användning.

Bättre kommunikation mellan läkare

Moen:
– I dag säger läkarna att de litar dels på riktlinjerna, dels på sin egen erfarenhet. Vi frågade också om man kontaktar sjukhusläkaren om de var osäkra, men det gjorde de sällan. Kommunikationen mellan primärvårdsläkarna och specialisterna borde bli bättre. Det kan exempelvis vara så enkelt att primärvården inte fått epikrisen, eller att den inte överensstämmer med vad patienten har för information, vilket leder till osäkerhet. Det borde inte vara så svårt att åtgärda, tycker man. Det skulle ingå i riktlinjerna att tala om hur man ska sätta ihop läkemedlen, om man har många sjukdomar

– Just nu är det bästa läkarna kan göra att ge behandlingar utifrån de riktlinjer som finns, men problemet måste synliggöras så att läkare får en möjlighet att bättre veta hur de ska behandla de multisjuka patienterna, vilka läkemedel som är bra att ta bort eller inte, säger Janne Moen.

Patient-läkarrelationen avgörande

Patienterna som tillfrågades om multimedicinering svängde i sina omdömen.

– Deras första reaktion var en stor tacksamhet för att de behandlades med alla medicinerna. Annars skulle jag ha varit död nu, sade flera. Initialt såg de alltså inte att multimedicineringen i sig skulle vara ett problem. Men efter ett tag sade de att de självklart är osäkra de också, och det finns mycket de undrar över.

– Här var relationen till läkaren avgörande snarare än antalet läkemedel i sig. Om man hade en god relation till sin läkare och läkaren förklarat varför det var nödvändigt med många läkemedel och vilka biverkningar som kunde uppstå, kunde man acceptera tio läkemedel. Men om relationen var dåligt, så kunde det kännas svårt redan att ha fyra läkemedel samtidigt. Också att förbättra patient-läkarrelationen tycker man borde vara lätt att åtgärda.

Vad tycker då Moen ska göras? I avhandlingen pekar hon på att det har varit svårt att hitta lösningar, trots att det varnats för multipel läkemedelsanvändning i tre decennier. De långsiktiga effekterna av interventioner har varit svåra att definiera. Sammantaget talar detta för att interventionerna haft fel fokus.

Avhandlingen utgår ifrån att inga aldrig så välmenande och välutförda interventioner i syfte att minska olämplig läkemedelsanvändning kan lyckas om de inte utförs i samklang med patienters och läkares vardagliga erfarenheter.

Senast ändrad 2018-01-04