Trots hälso- och sjukvårdslagens (HSL) portalparagraf om vård på lika villkor är vården fortfarande långt ifrån jämlik. Det visar en aktuell kunskapssammanställning från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Bland annat får högutbildade nyare och dyrare läkemedel än andra.
Internationellt sett är svenskarnas hälsa på många sätt god och kanske bland den bästa i världen. Men alltsedan Socialstyrelsens första folkhälsorapport kom 1987 har det stått klart att hälsan är ojämlikt spridd i befolkningen.
Den aktuella kunskapsöversikten ”Vård på (o)lika villkor” visar bland annat hur social ställning bidrar till att förbättra eller försämra människors hälsa. Det handlar både om att låginkomsttagare inte söker vård fast de skulle behöva detta, och att väl inne i vårdapparaten får höginkomsttagares vård kosta mer än andras.
- Kanske tycker man att ojämlikheten i hälso- och sjukvården vore utjämnad, men rapporten visar att det bakom fasaden finns många luckor, sade Anders Andersson, ledamot i SKLs styrelse och landstingsråd (kd), Kalmar län vid en presskonferens.
- Även om det på 2000-talet finns flera tecken på att ojämlikheten ökar, bland annat i vårdutnyttjande, vet vi inte orsakerna till detta utan efterlyser mer forskning, tillfogade Marianne Granath, sektionschef, SKL, som presenterade rapporten.
I rapporten skriver författarna att det må vara ett sisyfosarbete för vården att nå dem som av olika skäl inte söker vård, men att HSL innebär att vården måste bli mer utåtriktad, uppsökande och hälsofrämjande. I synnerhet bör man studera vårdens organisation och struktur, bland annat vårdens marknadsanpassning för att se i vilken mån denna är förenligt med en vård på lika villkor.
Oavsett sjukvårdens goda resultat och framstående placering internationellt finns det förbättringsutrymme inom exempelvis behandlingen cancer, hjärt-kärlsjukdomar och bemötandet av utrikes födda patienter.
Det gäller exempelvis att underprivilegierade grupper inte tycks delta i cancerscreening i samma utsträckning som andra, att arbetare revaskuleras mindre ofta än högre utbildade och att vårdens kommunikationssvårigheter särskilt drabbar utrikes födda personer.
I vissa fall verkar skillnaderna i den vård som ges vara större mellan landstingen än mellan olika befolkningsgrupper. Förklaringarna kan vara skilda ekonomiska förutsättningar, medicinsk praxis och befolkningens ålderssammansättning och sociala sammansättning.
Läkemedelsdelen i rapporten bygger på ett tio-tal studier och rapporter. Några exempel:
Författare till rapporten är journalisten Adolfo Diaz som haft stöd av i första hand Karin Berensson, SKL, professor Bo Burström, Karolinska Institutet och en referensgrupp.
Rapporten bygger på en genomgång av svenska studier från 1970-talet och framåt, däribland rapporter från socialstyrelsen, vetenskapliga artiklar och landstingens inventeringar.
Målgrupper är personal i vården, tjänstemän, politiker och studerande och målet är att stimulera till diskussion och till lokalt förändringsarbete. 2007 utgav SKL en motsvarande rapport om könsskillnader i vården, som blev mycket omdiskuterad.
David Finer
Senast ändrad