Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

  • Start
  • / Nyheter
  • / Fler personer med osteoporos bör läkemedelsbehandlas

Fler personer med osteoporos bör läkemedelsbehandlas

Publicerat 2012-06-13

Socialstyrelsen har nyligen publicerat nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar. Denna sjukdomsgrupp står för omkring 30 procent av all sjukfrånvaro och 20–30 procent av alla besök i primärvården. Här presenteras riktlinjerna om osteoporos av docent Mats Palmér, överläkare, Karolinska Universitetssjukhuset, medlem i expertrådet för endokrinologiska och metabola sjukdomar.

I Sverige inträffar omkring 60 000 osteoporosrelaterade frakturer per år. Enligt riktlinjerna föreligger en klar underbehandling av osteoporos med läkemedel. Det gäller framförallt kvinnor men även män. I riktlinjerna poängteras vikten av att diagnosticera och behandla patienter med hög frakturrisk, samtidigt som man ska undvika att behandla personer med låg frakturrisk.

Bedömning av frakturrisk

Vid bedömning av frakturrisk räcker det inte med att bara mäta bentäthet; det är oftast kombinationen av låg bentäthet och förekomsten av andra riskfaktorer som hög ålder, tidigare fraktur, ärftlighet för höftfraktur, rökning, överkonsumtion av alkohol, inflammatorisk sjukdom och kortisonbehandling, som avgör hur stor frakturrisken är.

I riktlinjerna rekommenderas att sjukvården vid misstanke om osteoporos bedömer frakturrisken med hjälp av FRAX och vid behov gör en bentäthetsmätning med central DXA. (FRAX är ett datorbaserat redskap utvecklat av WHO för att bedöma tioårsrisken för fraktur hos män och kvinnor. DXA står för Dual energy X-ray Absorbtion och innebär mätning av benstommens mineralinnehåll med hjälp av röntgenstrålar).

Läkemedel hos högriskpatienter

Patienter med hög risk är de med tidigare höft- eller kotfraktur eller kombinationen av låg bentäthet, tidigare fraktur och hög tioårsrisk för framtida osteoporosfraktur. När en sådan patient har identifierats, ska läkemedelsbehandling övervägas.

Förstahandsmedel är alendronat, som har god effekt till låg kostnad. Hos patienter med sväljsvårigheter eller kognitiva problem kan i första hand behandling med zoledronsyra (Aclasta) övervägas, förutsatt att njurfunktionen inte är klart nedsatt, GFR <35 ml/min.

Socialstyrelsen beräknar att följsamhet vad gäller rekommenderade bisfosfonater ger en kostnadsminskning på närmare 200 miljoner kronor per år, främst till följd av ett minskat antal frakturer.

Hos patienter med låg risk, till exempel patienter med enbart låg bentäthet, men utan andra riskfaktorer, är prioriteringen för behandling mycket låg. Eftersom det nästan helt saknas evidens för ytterligare frakturreducerande effekt efter mer än 4–5 års behandling, och det kommit rapporter om en viss ökad risk för atypiska femurfrakturer efter längre tids behandling, bör man i normalfallet överväga paus/utsättning av behandling av bisfosfonater efter 3–5 års behandling. Det gäller åtminstone hos patienter med måttligt ökad frakturrisk.

Indikationer för kalcium och D-vitamin

Åtgärder för att minska fallrisken är viktiga för att minska frakturförekomsten. För att ytterligare förebygga frakturer framhålls därför i riktlinjerna att sjukvården även ska erbjuda handledd fysisk träning till individer med osteoporos.

Kalcium och D-vitamin ska inte med automatik ges till alla individer med osteoporos. Det ska föreligga klara indikationer som diagnostiserad brist, kortisonbehandling eller samtidig benspecifik läkemedelsbehandling.

Behandling med kalcium och D-vitamin kan även övervägas hos mycket gamla individer som inte kommer ut i solen. Att spruta cement i frakturerade kotor rekommenderas inte.

Docent Mats Palmér, överläkare, Karolinska Universitetssjukhuset, ledamot i expertrådet för endokrinologiska och metabola sjukdomar

Senast ändrad 2019-06-28