Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

  • Start
  • / Nyheter
  • / Metaepidemiologisk analys stöder vikten av fysisk aktivitet

Metaepidemiologisk analys stöder vikten av fysisk aktivitet

Publicerat 2013-12-11

Enligt en metaepidemiologisk studie publicerad i BMJ kan motion och läkemedel sannolikt vara lika effektiva för att förebygga komplikationer efter genomgången hjärtinfarkt eller stroke, vid hjärtsviktsbehandling och för att förebygga diabetes. Studien kan tolkas som stöd för en ökad förskrivning av fysisk aktivitet inom sjukvården. Mer forskning krävs dock kring den optimala motionen vid olika sjukdomstillstånd och hur den bäst kombineras med annan behandling.

Det finns idag omfattande evidens for att regelbunden motion förbattrar hälsa, välbefinnande och överlevnad såväl i primärpreventivt syfte som hos patienter med folksjukdomar som cancer, diabetes och hjärtkärlsjukdom. Motion används dock endast i liten utsträckning inom behandling av dessa tillstånd, medan förskrivningen av läkemedel är omfattande och ökar permanent. Mot denna bakgrund ville författarna till studien i British Medical Journal jämföra effekter av olika hälsointerventioner medelst motion och effekter av läkemedel på mortalitet.

Totalt omkring 340 000 deltagare

Man granskade 16 metaanalyser varav fyra innefattade motion och 12 läkemedel, totalt 305 randomiserade kontrollerade studier med 339 274 deltagare. Motionsstudierna omfattade 14 716 deltagare i 57 studier. I avsaknad av studier som direkt jämförde behandlingsalternativen användes meta-epidemiologisk metodik (”random effects network meta-analysis”).

Författarna hävdar att motion sannolikt kan vara lika effektivt som läkemedel när det gäller förebyggande av komplikationer efter genomgången hjärtinfarkt eller stroke, vid hjärtsviktsbehandling och vid förebyggande av diabetes. Inga statistiskt säkerställda skillnader kunde visas avseende effekter på dödlighet hos patienter med kranskärlsjukdom eller pre-diabetes. Vid behandling efter stroke hade fysisk aktivitet större effekt än läkemedel och vid hjärtsvikt var diuretika effektivare än motion.

Flera studiebegränsningar

Det var en stor dominans av studier och antalet patienter med läkemedelsintervention. Vissa motionsstudier var gamla och troligen svåra att jämföra med moderna läkemedelsstudier, särskilt med tanke på de stora framstegen inom läkemedelsterapi av hjärtinfarkt och hjärtsvikt de senaste åren. Inte minst var typen av fysisk aktivitet/ fysisk rehabilitering inte kongruent utan bestod av mycket olika upplägg. I vissa av motionsstudierna medicinerade patienterna och det förekom olika nivåer av motion i läkemedelsstudierna vilket inte är redovisat i detalj.

Studien genererar intressanta hypoteser, men det är tveksamt om man kan dra kliniskt relevanta slutsatser baserat på de komplicerade statistiska beräkningarna i artikeln. Upplägget att hantera läkemedel och motion som alternativa behandlingskoncept saknar till stor del praktisk betydelse då interventionerna i regel används som komplement till varandra. Till exempel känns det främmande för en kliniker att jämföra effekter av diuretikabehandling och motion vid hjärtsvikt, då en väljusterad vätskebalans är en förutsättning för patienten att överhuvudtaget kunna röra sig effektivt.

Bekräftar motionens betydelse

Studien bekräftar resultat från aktuell forskning som visar på den stora betydelsen av motion för hälsa och sjukdom. Det kan tolkas som stöd för en ökad förskrivning av fysisk aktivitet inom sjukvården, helt i enlighet med FaR (fysisk aktivitet på recept, se fyss.se). Att endast studera mortalitet som effektvariabel ger inte en fullständig bild av situationen, speciellt för patienten. Andra variabler som brukar ingå i stora folkhälsostudier såsom arbetsförmåga och livskvalitet har också betydelse vid kronisk sjukdom och påverkas positivt av både motion och läkemedel.

Författarnas förslag att i framtida studieupplägg obligatoriskt ha med motion som enda komparator mot läkemedel är mycket tveksamt. Däremot borde patienternas motionsvanor oftare anges som en viktig bakgrundsvariabel (vid studiestart och under studien), då de påverkar patienternas välmående och prognos. Det behövs mer forskning för att visa vilken form och omfattning av motion som är optimal vid olika specifika sjukdomstillstånd, och hur motionen på bästa sätt kan kombineras med modern farmakologisk behandling.

Det vore även värdefullt att inkludera könsuppdelad statistik, eftersom det finns kända könsskillnader inom områden som hjärtinfarkt, hjärtsvikt, stroke.

Karin Schenck-Gustafsson, professor i kardiologi, överläkare och Frieder Braunschweig, docent, överläkare, hjärtkliniken, Karolinska universitetssjukhuset och Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för hjärt-kärlsjukdomar

Källa:
  1. Naci H, Ioannidis JPA. Comparative effectiveness of exercise and drug interventions on mortality outcomes: a metaepidemiological study. BMJ. 2013;347:f5577

Senast ändrad 2018-01-09