Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

  • Start
  • / Nyheter
  • / Svensk studie om allmänläkares syn på att förskriva förebyggande hjärt-kärlläkemedel

Svensk studie om allmänläkares syn på att förskriva förebyggande hjärt-kärlläkemedel

Publicerat 2013-01-07

Svenska allmänläkare involverade patienterna i beslut kring behandling främst då det förelåg en liten eller osäker risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdom. Om läkaren bedömde att risken för hjärt-kärlsjukdom var stor var läkaren mer auktoritär. Det kom fram i gruppintervjuer med 14 vårdcentralsläkare.

Syftet med studien var att förutsättningslöst utforska vilken inverkan allmänläkarnas attityder och förhållningssätt har på förskrivning av sjukdomsförebyggande hjärt-kärlläkemedel. Den kvalitativa intervjustudien omfattade två vårdcentraler med 14 allmänläkare under 2004 och 2007. I studien var frågan om graden och arten av patientens delaktighet central.

Vård i samråd med patienten

Den svenska hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf stadgar att ”vården och behandlingen ska så långt som möjligt planeras och genomföras i samråd med dig som patient”. Patienten ska alltså vara delaktig i sin behandling, och det är vårdpersonalens skyldighet att skapa förutsättningar för det.

I studien beskrevs konsultationer kring beslut om behandling som förhandlingar. Att komma överens med patienten sågs som ett mål i sig. Konsensus, ansåg läkarna, ökade patientens tillfredsställelse och följsamhet.

Mest delaktighet vid låg risk

Studien pekar dock på att allmänläkarens bedömning av patientens risk att insjukna i hjärt- och kärlsjukdomar har betydelse för i vilken omfattning patienten involveras i beslut kring förebyggande behandling.

Allmänläkarna involverade patienterna mest när det förelåg en liten eller osäker risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdom. Sannolikheten var större att patienter gjordes delaktiga i besluten, när mindre stod på spel, men valen var svårare och mer osäkra. Läkaren kunde ”besluta sig för att inte besluta” eller inte ta hela ansvaret för ett beslut.

Om allmänläkaren bedömde att risken för hjärt-kärlsjukdom var stor tenderade patientens medverkan i beslutet att minska. Läkaren anammade då en mer auktoritär stil för att förmå patienten att vara följsam till behandlingen. Detsamma gällde om läkarna uppfattade att patienterna var ovilliga, oförmögna eller alltför oroliga för att kunna besluta själva.

Negativa effekter av paternalism

Situationsbundna anpassningar av beslutsprocessen är förståeliga, men ur patientens synvinkel varken helt rationella eller önskvärda, skriver författarna. Författarna kommenterar att ett mer paternalistiskt eller auktoritärt läkarbeteende kan – oavsett de bakomliggande motiven – minska patientens engagemang och få oavsedda, kontraproduktiva följder.

Allmänläkarna hade olika syn på vem som var ansvarig för beslutet att förskriva. Vissa läkare betonade att läkaren vet bäst och har uppgiften att försöka få patienten så följsam som möjligt. Andra såg patienten som den ultimata beslutsfattaren, och att läkarens ansvar begränsades till att förmedla ett korrekt och nödvändigt beslutsunderlag.

Paul Hjemdahl, professor, Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för hjärt-kärlsjukdomar kommenterar:

– Nyckeln till en effektiv prevention är att det ligger i patientens eget intresse att förbättra sin livsstil och att ta de läkemedel som anses viktiga för honom eller henne. Detta förutsätter en god dialog som skapar motivation hos patienten. En paternalistisk attityd från läkaren kan medföra bristande engagemang från patienten och dålig följsamhet, särskilt på lång sikt. I ett sjukvårdssystem som vårt, där patienten ofta inte kallas till regelbundna kontroller utan själv får ta initiativ till läkarbesök, blir det extra viktigt att försöka göra patienten till sin egen budbärare och ”coach”. Helst skulle jag vilja se att sjukvården systematiskt kallade patienter som är i behov av en effektiv prevention till kontroller med uppföljning av hur man lyckas nå gemensamt satta mål för behandlingen, såsom till exempel ökad fysisk aktivitet eller ett blodtryck som är lämpligt för patienten. Man bör vid dessa återkommande kontroller bedriva opportunistisk screening för nytillkommen hypertoni, diabetes, njursjukdom eller förmaksflimmer för att nämna några viktiga faktorer i samband med hjärt-kärlsjukdom.

Dialogen ett måste

Att träffa patienten och att ha ett ömsesidigt informationsutbyte, en dialog beskrevs i studien som ett måste i samband med läkemedelsförskrivningen.

Allmänt sett var läkarna överens om att symtomlindrande läkemedel borde prioriteras framför förebyggande och sekundärprevention före primärprevention. Vissa läkare ville inte ge friska patienter en sjukdomsetikett, andra tyckte att det saknades resurser i primärvården för primärprevention, eller att intag av ett piller var fel lösning och patienten borde istället ändra livsstil.

Livsstilsförändringar basen för prevention

Att försöka åstadkomma livsstilsförändringar sågs antingen som alternativ till eller komplement till läkemedelsbehandling.

– Det är mycket väldokumenterat att rätt valda hjärt-kärlläkemedel gör stor nytta för patienten och är kostnadseffektiva eller till och med kostnadsbesparande för samhället. Livsstilsförändringar är ju basen för hjärt-kärlprevention oavsett om läkemedelsbehandling behövs eller inte. Men ofta behövs även läkemedel och då är det viktigt att inte bara sätta in utan också fullfölja behandlingen. Man gör patienten en björntjänst om man inte ger patienten möjlighet till och förutsättningar för en god farmakologisk hjärt-kärlprevention när det är motiverat, säger Paul Hjemdahl.

David Finer

Källa:
  1. Hultberg J, Rudebeck CE. Clinical Gaze in Risk-Factor Haze: Swedish GPs’ Perceptions of Prescribing Cardiovascular Preventive Drugs. Int J Family Med. 2012;2012:612572. doi: 10.1155/2012/612572. PubMed

Senast ändrad 2018-01-10