Akamprosat och naltrexon lika bra vid alkoholberoende

I 16 studier vardera jämfördes akamprosat och naltrexon mot placebo. Number needed to treat (NNT; antal individer som behöver behandlas för att en ska uppnå önskad effekt) för att helt avstå från alkohol för akamprosat var 12 (95 % konfidensintervall, 8 till 26) och för peroralt naltrexon 20 (95 % konfidensintervall, 11 till 500). I studier som direkt jämförde akamprosat och naltrexon sågs ingen skillnad mellan de två preparaten.

Läkemedlen gavs i de flesta studier efter en nykter period på minst tre dagar och behandlingsdurationen var 12–52 veckor. Akamprosatanvändare hade högre risk för ångest, diarré och kräkningar, medan naltrexonanvändare hade högre risk för yrsel, illamående och kräkningar, jämfört med placebo.

En svaghet med analysen är att läkemedel inte jämförts med psykosociala interventioner.

För disulfiram (Antabus) visades ingen effekt på alkoholkonsumtionen, dock hade inga av de inkluderade studierna övervakad medicinering som behövs för att behandlingen ska vara effektiv.

Användning bör öka

Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för psykiatriska sjukdomar rekommenderar att förskrivningen av medel vid alkoholberoende ökar. Målet vid behandling är att minska alkoholrelaterade problem. Behandlingsmålen i de enskilda fallen ska sättas i samråd med patienten. I utvalda fall, och då aversionsbehandling anses vara indicerad och risken för biverkningar beaktats, kan disulfiram vara ett alternativ.

Akamprosat doseras tre gånger dagligen och är kontraindicerat vid nedsatt njurfunktion. Naltrexon doseras en gång dagligen och är kontraindicerat vid kraftigt nedsatt leverfunktion och kraftigt nedsatt njurfunktion.

Elin Jerremalm

1. Jonas DE, Amick HR, Feltner C, Bobashev G, Thomas K, Wines R et al. Pharmacotherapy for adults with alcohol use disorders in outpatient settings: a systematic review and meta-analysis. JAMA. 2014 May 14;311(18):1889-900. PubMed
   
2. Franck J, Stiller CO. Disulfiram kan vara effektivt, men kräver övervakad behandling. Läkartidningen. 2011 Feb 16-22;108(7):345; 346