Delirium kräver snabb behandling

På sjukhus räknar man med att mellan 30 och 50 procent av de geriatriska patienterna får delirium. Särskilt vanligt är delirium hos terminalt cancersjuka patienter, där upp till åtta av tio drabbas under de sista trettio dagarna av livet. Men enligt Per Fürst, geriatriker vid Stockholms sjukhem, är det något som vården ofta missar. Han föreläste under seminariet Update Geriatrik – Fokus Äldre: Palliation som arrangerades av Stockholms läns läkemedelskommitté och expertrådet för geriatriska sjukdomar.

─ Delirium kan likna depression eller svår ångest, men är något helt annat. Delirium har alltid en organisk orsak. När den akuta fasen är över brukar patienten ofta minnas allt som hänt, sa Per Fürst.

Många insjuknar när solen går ner. En tredjedel av patienterna blir hyperaktiva men det är vanligare med en hypoaktiv form av sjukdomen som kan bero på till exempel hypoxi, metabola störningar, infektion, hyperkalcemi eller antikolinerga biverkningar av läkemedel. Neuroleptika har effekt vid båda formerna och minskar agitation och förbättrar kognition.

─ Neuroleptika är förenat med ökad mortalitet vid långtidsbehandling. Det är kanske av underordnad betydelse precis i livets slutskede, men jag ger därför alltid haloperidol som kurer. Frågan är om man alltid ska behandla? Det kan kanske vara bra med lite förvirring i dödsögonblicket? Men om patienten är agiterad, ångestfylld och konfusorisk är det antagligen bra med neuroleptika.

Om det handlar om hypoaktiv delirium går det att vänta lite längre med behandling men tillståndet kan snabbt växla till hyperaktiv fas. Ibland kan enstaka doser klometiazol (Heminevrin) verka förebyggande enligt Per Fürst. Han tipsar också om att en kvällsdos av levomepromazin (Nozinan) ibland kan vara bra vid svår oro i palliativ vård. Samtidigt som patienten ska erbjudas stödjande samtal.

Depression underbehandlat
Depression är också ett vanligt tillstånd hos palliativa patienter, särskilt hos dem som också har cancer.

─ Nedstämdhet och sorg är förväntat och normalt hos de här patienterna. Men depression är underdiagnostiserat och underbehandlat i den palliativa vården. Om man räknar med 3-6 månaders kvarvarande tid med avancerad hemsjukvård ska depression behandlas som vanligt.

Anamnes kan till exempel ta upp känslor av värdelöshet, överdrivna skuldkänslor, tankar på suicid och känsla av hopplöshet.

─ Särskilt hopplöshet är ett utmärkande tecken på depression. Det är ovanligt att inte känna hopp för något, till exempel att man ska bli bättre en period, att barnbarnet ska ta studenten eller att man ska få bättre smärtlindring.

I studier har olika screeningmetoder för depression hos de äldre testats. Frågan: Har du varit deprimerad större delen av tiden de senaste två veckorna? visade sig ringa in problemet i de allra flesta fall.

Den kvarvarande levnadstiden får avgöra vilken medicinering som ska sättas in enligt schemat:

Månader: SSRI och psykoterapi
Veckor: SSRI och eventuellt psykostimulantia, till exempel amfetamin i låg dos.
Dagar: Sederande, men inte sövande, behandling kan vara det som återstår i svåra fall där inga andra alternativ finns.

Läs mer från seminariet: "Tänk på demens som du tänker på cancer"

Karin Nordin