Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Behandla fler bensköra med hög risk

Publicerat 2015-01-30
Mats Palmér

Mats Palmér. Foto: Martina Holmberg

Hallå där Mats Palmér, docent och överläkare vid kliniken för endokrinologi, metabolism och diabetes, Karolinska universitetssjukhuset, som nyligen har skrivit om osteoporos i tidningen Evidens:

Når vi målen för behandling av osteoporos idag?

─ Man räknar idag med att omkring 70 000 personer i Sverige varje år ådrar sig en osteoporosrelaterad fraktur. Frakturer innebär ofta svår akut smärta men även bestående invaliditet och var femte patient som får höftfraktur dör i samband med den. Fler patienter bör därför utredas och behandlas för benskörhet i primärvården. Särskilt gäller detta patienter med hög risk. Exempel på sådana grupper är patienter med tidigare frakturer, framförallt kotfrakturer och höftfrakturer, och patienter som under lång tid förväntas behandlas med kortison.

Vilken betydelse har bentäthetsmätning, DXA, i utredningen?

─ Bentäthetsmätning bör utföras i höft och ländrygg om patienten kan förväntas medverka till läkemedelsbehandling eller andra frakturförebyggande åtgärder. DXA-mätning ska i första hand övervägas om 10-årsrisken för större osteoporotiska frakturer ligger på över 15 procent enligt riskskattningsinstrumentet FRAX. Allmän DXA-screening rekommenderas inte.

Behandling med läkemedel ska baseras på en sammanvägd bedömning av framtida frakturrisk och inte enbart på bentäthetsmätning.

Vad säger du om riskerna för stressfrakturer?

─ Under senare år har ett antal fall med subtrokantära och diafysära tvärfrakturer i femur rapporterats hos patienter som långtidsbehandlats med bisfosfonater. Risken är liten men ökar efter 3–5 års behandling. För inte så länge sedan slogs den här effekten upp i medierna men vad som inte framgick klart för patienterna var att den beskrivna frakturtypen är extremt sällsynt. Så trots en 100-faldig ökning är risken för denna typ av fraktur hos bisfosfonatbehandlade patienter inte högre än cirka 1/1 000 behandlingsår.

Hos högriskpatienter är den frakturskyddande effekten av bisfosfonatbehandling under de första åren av behandlingen mångfalt högre än risken för stressfraktur. Detta understryker ändå att bisfosfonater bara bör användas av patienter med hög frakturrisk. Ju längre tid medicineringen pågår, desto större är risken för en stressfraktur på lårbensskaftet. Om medicineringen upphör sjunker risken snabbt.

Karin Nordin

Senast ändrad 2018-04-26