Adhd-medicinering och koppling till minskad risk för olyckor och skador

I studien ingick över 247 000 svenskar, 4–64 år, som mellan 2006 och 2020 hämtade ut ADHD-medicin. Läkemedel som ingick i studien var: metylfenidat, amfetamin, dexamfetamin, lisdexamfetamin, atomoxetin och guanfacin. Personerna var sina egna kontroller, där perioder med medicinering jämfördes med perioder utan medicin. Prevalensen av ADHD-medicinering ökade från 0,6 procent (2006) till 2,8 procent (2020).

Studien delades in i tre tidsperioder: 2006–2010, 2011–2015 och 2016–2020. Medicinering var associerat med lägre risk för självskada (incidenskvot 0,77, 0,85 och 0,81 för de olika tidsperioderna), oavsiktliga skador (incidenskvot 0,87/0,90/0,93), trafikolyckor (incidenskvot 0,71/0,80/0,87) och brott (incidenskvot 0,73/0,81/0,84). Associationen minskade över tid för oavsiktliga skador, trafikolyckor och brott.

Studieförfattarna föreslår att ökad diagnosticering innebär att personer med mildare symtom nu får behandling, vilket skulle kunna förklara den försvagade associationen. Kvinnor utgjorde 40 procent av deltagarna i studien och hos kvinnor 2006–2010 sågs de starkaste associationerna med minskade självskador och olyckor vid medicinering. Författarna föreslår även här att endast kvinnor med mycket tydliga symtom då fick diagnos och behandling.

Kommentar från Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för psykisk hälsa

Den aktuella studien är välgjord och omfattar en stor population, men det är viktigt att understryka att resultaten visar associationer och inte bevisar kausalitet. Minskade risker för självskada, trafikolyckor och brott kan bero på andra tidsvariabla faktorer än läkemedlet i sig: ökad vårdkontakt under behandlingsperioder, samtidig behandling för samsjuklighet, förändringar i samhället och vårdorganisation (till exempel ökad satsning på suicidprevention). Dessa aspekter är viktiga att hålla i minnet när resultaten tolkas.

Även i självkontrollerande studier kan resultaten påverkas av när i sjukdomsförloppet behandling inleds och avslutas. Behandlingsstart kan ofta ske i samband med en försämring, vilket gör att förbättringen under de första behandlingsperioderna delvis speglar en naturlig återgång från ett instabilt läge. Samtidigt tenderar adhd-medicinering att upprätthållas under mer stabila faser medan behandling ofta avbryts vid nya kriser, biverkningar eller svår samsjuklighet (exempelvis beroende). Detta kan innebära att medicinerade perioder i genomsnitt sammanfaller med mer stabila skeden, vilket i sig kan bidra till de observerade skillnaderna mellan behandlad och obehandlad tid.

Att den skyddande effekten minskar över tid tolkas av författarna som en följd av att en bredare och mildare patientgrupp behandlas, vilket är en rimlig förklaring. Men även andra förändringar kan ha bidragit. I och med DSM-V (2013) sänktes tröskeln för diagnos: symtomdebut upp till 12 års ålder (tidigare 7 år) samt färre kriterier för vuxna. Detta har sannolikt ökat diagnostiken, särskilt hos vuxna och kvinnor, och därmed bidragit till en mer heterogen patientgrupp med lägre genomsnittlig symtomtyngd i senare kohorter. Även minskad följsamhet till läkemedel över tid, förändringar i vårdsystemet, diagnos- och förskrivningspraxis samt bredare samhällsförändringar kan ha påverkat resultaten.

Sammanfattningsvis ger studien värdefull information om möjliga positiva samband mellan adhd-läkemedel och minskade risker, men det är inte klarlagt att läkemedlen i sig står för denna effekt. Resultaten bör därför tolkas med försiktighet, särskilt i ljuset av förändrad diagnostik, ökad heterogenitet i patientgruppen och andra samtidiga faktorer som kan påverka utfallet. För kliniken innebär detta att läkemedelsbehandling fortsatt kan vara avgörande vid svår adhd, men att noggrann diagnostik, individanpassad behandling och systematisk uppföljning är centralt.

Källa

1. Zhang L, Zhu N, Sjölander A, Nourredine M, Li L, Garcia-Argibay M et al. ADHD drug treatment and risk of suicidal behaviours, substance misuse, accidental injuries, transport accidents, and criminality: emulation of target trials. BMJ. 2025 Aug 13;390:e083658