Medikalisering – när sjukvården expanderar till livets alla områden

Medikalisering beskriver hur medicinens betydelse i samhället har ökat. En utveckling som tog fart i början av 1950-talet och blev särskilt märkbar i mitten av 1970-talet med den österrikisk-amerikanske samhällskritikern Ivan Illich.

– Illich var en katolsk präst, filosof och samhälls­kritiker som tidigt väckte en medicin­kritik. Hans bok Den farliga sjukvården publicerades 1974, säger Johan Bengtsson, ST-läkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset och forskare vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet.

Konkret innebär medikalisering att synen på vad som är normalt mänskligt beteende och mående i allt högre grad tolkas som medicinska problem: sömnsvårigheter, graviditet, åldrande, klimakteriet, sorg, stress, trötthet, blyghet, övervikt och håravfall...

– Fenomen som tidigare betraktats som sociala, moraliska, religiösa, kulturella eller helt enkelt mänskliga börjar definieras, beskrivas och dokumenteras med medicinska termer och metoder. De omvandlas till tillstånd och sjukdomar som kan eller bör behandlas, säger Johan Bengtsson.

En anledning är att lidandet idag ofta placeras hos individen, snarare än i det omgivande samhället, vilket gör att större frågor förbises.

– Det uppstår ett slags meningsvakuum som medicinen fyller. Vårt kollektiva fokus handlar mindre om hur vi ska leva våra liv och mer om hur vi ska upprätthålla hälsan till varje pris. Den portugisiska filosofen Fransisco Ortega menar att vår kultur ser sinnet som något vi kan kontrollera, medan kroppen alltid anses moraliskt oskyldig. När ett tillstånd definieras medicinskt, exempelvis genom en diagnos, avlastas individen från skuld, säger Johan Bengtsson.

Olika grader av medikalisering

Vissa tillstånd kan vara delvis eller helt medikaliserade. Två exempel som fått medial uppmärksamhet är skådespelaren Christoffer Wollters otrohet och ett fall av misshandel i skolan.

– I tv-sofforna använde Christoffer Wollter och hans fru Julia Dufvenius termen sexmissbruk, vilket antyder att otroheten inte är hans ansvar. Eftersom detta inte är fullt accepterat som ett medicinskt tillstånd, skapade det stora kontroverser. Med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är situationen tydligare. När Högsta domstolen nyligen sänkte straffvärdet för en elev som misshandlat sin lärare hänvisade de till elevens neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Dessa tillstånd är så starkt medikaliserade och kopplade till kroppen att de anses tillhöra medicinens område snarare än moralens. Elevens impulskontroll värderas alltså annorlunda än Wollters utifrån graden av medikalisering, säger Johan Bengtsson.

Medikaliseringen bidrar till att medicinen utökar sitt område. Konsekvenserna av en sådan expansion är inte bara av ondo – ”en i hög grad medikaliserad förlossningsvård har räddat många liv” – men det finns uppenbara faror för individen.

– Du kan få läkemedel som ursprungligen är testade och har evidens för en annan grupp, särskilt inom psykiatriska diagnoser. Många läkemedel behandlar bara symtomen och saknar en tydlig gräns för var risk och nytta ligger i varje enskilt fall. Det är patientens egen bedömning, önskemål och förutsättningar som får avgöra.

Diagnoser kan också medföra risker som ofta går obemärkta förbi.

– Ta benskörhet som exempel. Du kan börja uppfatta dig själv som väldigt skör och därför undvika vissa aktiviteter. Diagnoser som förmaksflimmer, aneurysm, adhd och autism kan påverka allt från självstigma till vad man vågar ta sig an i livet och tror sig klara av, säger Johan Bengtsson.

Vård som kan orsaka skada

Samhällets motståndskraft, eller resiliens, avgörs av människors förmåga att gemensamt hantera livets utmaningar som smärta, lidande och död. När dessa aspekter får mindre utrymme och resurserna i stället läggs på sjukvården börjar resiliensen att försvagas. En utveckling som drivs av starka ekonomiska krafter och till viss del även av patienterna själva.

– Den medicinska expansionen präglas av hybris. Titta på den växande longevityrörelsen där enorma summor pumpas in för att främja ett långt och friskt liv, säger Johan Bengtsson.

Men det finns grupper som varnar för medicinens dominans, inte minst i läkarkåren.

– Vården är ständigt engagerad i att bedöma fördelar och risker. Överdiagnostik är ett återkommande ämne i fackpressen och även andra typer av lågvärdevård uppmärksammas alltmer. Även initiativ som Kloka kliniska val, skotska Realistic medicine, Too much medicine från BMJ eller ­JAMA’s Less is more belyser dessa frågor, säger han.

Allmänläkare har ofta en bredare syn eftersom de arbetar i gränslandet mellan sjukt och friskt och ser hela människan snarare än ett isolerat medicinskt problem.

– Det är avgörande att vi läkare tar vårt samhällsansvar på allvar. Vi måste erkänna att vården ibland kan orsaka skada och väga in det i våra beslut. Det kan innebära att sätta rätt diagnoskod, undvika att förskriva läkemedel, eller att avstå från sjukskrivning eller remiss när det inte är nödvändigt, säger Johan Bengtsson.