Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Dubbel diabetesrisk hos invandrargrupp

Publicerat 2015-04-23

Personer som härstammar från Mellanöstern har klart högre risk att insjukna i diabetes och hjärtsjukdom. Det kräver att svensk vård anpassas för att upptäcka diabetes tidigt hos alla och för att bemöta patienten på ett kulturanpassat sätt.

I Sverige utgör invandrare från Mellanösternregionen drygt 20 procent av alla utlandsfödda. Denna grupp har en ökad risk om 2–4 gånger för diabetesutveckling jämfört med infödda svenskar. Med ett ökat antal flyktingar från Syrien och Irak kan vi förvänta oss ett ytterligare antal personer med diabetes från den regionen under kommande år. Därtill tycks bra blodsockernivå, mätt som HbA1c, svårare att nå hos dessa personer. Många invandrargrupper har också en ökad risk för hjärtkärlsjukdomar, framför allt kranskärlssjukdom, med diabetes som en stark riskfaktor.

Migration ökar risken
Diabetes är en urgammal sjukdom, med det första skriftliga belägget från det gamla Egypten för 3 500 år sedan. Idag är den spridd över hela världen och globalt sett har man talat om en kommande diabetesepidemi, där den största ökningen förväntas ske framför allt i Asien och Afrika. I Gulf-staterna i Mellanöstern ligger diabetesförekomsten på upp mot 30 procent, och merparten av världens diabetespatienter är antingen kineser eller indier. I Sverige tycks däremot diabetesförekomsten vara relativt konstant, dock med en viss ökning beroende på ökad överlevnad och en åldrande befolkning.

Klassiska migrationsstudier visar att vid migration från ett mindre till ett mer industrialiserat land ökar både vikt, blodtryck och risk för diabetes. Till exempel har det visats att förekomsten av diabetes ökar för personer från den indiska subkontinenten som flyttar till Storbritannien. För de nordiska länderna är det också sedan början av 2000-talet påvisat att personer från olika icke-europeiska regioner har en ökad diabetesförekomst. Kvinnor från indiska subkontinenten i Danmark och Norge har till exempel 10–12 gånger ökad förekomst jämfört med etniska danska och norska kvinnor. Även i Sverige har kvinnor från Mellanöstern en högre relativ risk jämfört med de svenskfödda. Detta har också betydelse för graviditetsdiabetes, som är klart vanligare hos kvinnor från Mellanöstern.

Orsaker till ökad risk
Vad kan ligga bakom den förhöjda risken? Ärftliga faktorer har troligen betydelse, och folk från Mellanöstern tycks utveckla typ 2-diabetes tidigare än nordiska befolkningar, och även vara mer insulinresistenta. Livsstilsfaktorer påverkar rimligen risken, och då en låg fysisk aktivitet och ett för högt födointag i förhållande till aktivitetsnivån. Söta bakverk är en naturlig del av matkulturen i ursprungsländerna. Rökning är också en riskfaktor för diabetesutveckling, och efter rökstopp tar det upp till 20 år innan överrisken för utveckling av typ 2-diabetes gått ned till nivåer som hos dem som aldrig rökt. Överrisken i kranskärlssjukdom och stroke vid diabetes är starkt kopplad till rökning och hypertoni. Rökning är vanligt i många invandrargrupper, medan blodtrycket oftast är lägre än hos svenskfödda eller invandrare från europeiska länder. Det är visat att stress ökar risken för övervikt, typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom. Det finns dock inga övertygande studier som visat vilken betydelse stress kan ha för diabetesutveckling hos flyktingar från krigsdrabbade länder.

Sjukvårdens kulturkompetens
Vad kan och bör göras för att förebygga diabetes hos de tsatta grupperna, särskilt hos invandrare från Mellanöstern? Information om risk bör ges allmänt i samhället. I sjukvården måste vi vara medvetna om risken, och vara frikostiga med att ta diabetesprover i samband med läkarbesök även för andra orsaker. Opportunistisk screening kan upptäcka personer med diabetes eller prediabetes tidigt.

Det är även visat att blodsockernivåerna för patienter från Mellanöstern är svårare att normalisera. Detta har betydelse då målet i tidiga skeden av typ 2-diabetes är att normalisera blodsockernivån för att förebygga komplikationer. Våra patienter åker ofta även till sitt hemland sommartid och konsulterar gärna en läkare där, och uppfattning om och behandling av diabetes tycks skilja sig mellan våra länder.

Modern diabetesbehandling bygger på att alla riskfaktorer behandlas samtidigt. En bra livsstil med rökstopp, viktnedgång, en balanserad kost och regelbunden fysisk aktivitet utgör basen i behandlingen. Då typ 2-diabetes ofta är läkemedelskrävande behövs också information till patienterna om detta. Patientutbildning vid diabetes är viktig, då diabetesbehandlingen bygger mycket på egenvård, där kunskap om sjukdomen och dess behandling utgör en hörnsten. Allt detta ställer höga krav både på patienter och behandlande sjukvårdspersonal. Målsättningen vid diabetesbehandling är att förebygga komplikationer och att behålla en god livskvalitet. För en god livskvalitet måste även annan samtidig sjuklighet uppmärksammas, inte minst psykisk samsjuklighet, där även insatser från kuratorer och psykologer kan vara aktuella.

Kunniga och motiverade patienter är en viktig del för att kunna förebygga diabeteskomplikationer. Detta ställer då krav på kulturkompetens i vården. Det har hittills saknats en övergripande modell för detta, men förhoppningen är att landstinget inom något år ska kunna erbjuda detta.

Per Wändell, distriktsläkare och professor, Akademiskt primärvårdscentrum, APC, ledamot i Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för endokrinologiska och metabola sjukdomar

Senast ändrad 2018-08-07