”Hälsolitteracitet handlar lika mycket om vår egen förmåga att göra oss begripliga för patienterna.”

5 frågor till Sofie Bäärnhielm specialistläkare i psykiatri

Sofie Bäärnhielm, specialistläkare i psykiatri och tidigare sektionschef på Region Stockholms Transkulturella centrum, har lång erfarenhet av arbete med hälsolitteracitet och jämlik vård. Här svarar hon på fem frågor om hur primärvården kan anpassa samtalet om läke­medel och vaccin till patienter med olika nivåer av förståelse för hälsa och behandling.

1. Hur märker man att en patient har svårt att ta till sig vårdens råd?

Min erfarenhet kommer främst från den psykiatriska vården och där kan det ibland vara tydligt att en patient inte håller med och inte följer råd. Men ofta är det otydligt och märks först då behandlingseffekten uteblir. I psykiatrin är det många gånger anhöriga eller personer i patientens omgivning som signalerar att det inte fungerar. När en patient inte ställer frågor kring råd och behandling kan det vara en tidig signal på att hen har svårt att ta till sig råd, svårt att förstå dem, eller helt enkelt inte håller med.

2. Hur påverkar låg hälsolitteracitet följsamhet till läkemedel och vaccination

Hälsolitteracitet är ett begrepp som syftar på individers förmåga att förvärva, förstå och använda hälsoinformation i syfte att bibehålla, främja eller förbättra hälsa, samt att fatta självständiga beslut i hälsofrågor. Förhållandevis låg hälsolitteracitet har visat sig vanlig bland flera olika grupper som äldre, lågutbildade och bland de som är nya i Sverige och inte har lärt känna vårt sjukvårdsystem.

Vid låg hälsolitteracitet kan det vara svårt att förstå information men också att ställa frågor för att förstå bättre. Därmed ökar risken för missförstånd, men också risken att påverkas mer av annan information kring hälsa, läkemedel och vaccination. Det blir svårt att veta vem man kan lita på. Under pandemin kunde vi till exempel se hur områden med stora grupper med låg hälsolitteracitet även var områden med låg vaccinationstäckning.

Jag tycker att vi behöver använda begreppet hälsolitteracitet med viss försiktighet och med ett perspektiv av självreflektion. Det handlar ju faktiskt också om vår förmåga i vården att göra oss begripliga för patienter.

3. Vilka misstag är vanligast när vården informerar patienten om läkemedel och vaccin?

Jag har ingen generell kunskap om detta, men en erfarenhet jag har är att det är lätt att vara för snabb i sin information. Med en känsla av tidsbrist blir det lätt att skynda sig med sin information. Det är även lätt att mista sig på vad den patient jag möter har för tidigare kunskap kring de läkemedel vi pratar om eller det vaccin som är aktuellt. Det är helt enkelt lätt att bli lite för forcerad och med det inte inbjuda till frågor eller ha ro till att lyssna in patienters reaktioner.

4. Vilken metod fungerar bäst för att kontrollera att patienten har förstått?

Min erfarenhet är att det är viktigt med en dialog, att patienten får möjlighet att ställa frågor men också att jag som förskrivare kan ställa frågor för att kunna orientera mig i om den patient jag möter förstår, har frågor och tveksamheter. Jag kan då få en klarare bild av vad jag behöver förklara mer eller bättre. Eller om det behövs andra insatser, till exempel att anhöriga eller närstående involveras för att patienten ska förstå och få tillit till en behandling.

5.Vilka råd vill du ge till förskrivare i primärvården som vill stärka patienters förståelse för läkemedel och behandling?

Dels handlar det om vad en enskild förskrivare behöver tänka på, dels om vad vården i sin helhet kan bidra med för att underlätta för patient och förskrivare i enskilda möten. Ser vi på hälso- och sjukvården i stort vet vi att ett folkhälsoarbete med kulturella brobyggare, i kombination med dialogbaserad kommunikation, kan förbättra migranters hälsolitteracitet. I Region Stockholm pågår ett arbete med hälsokommunikatörer och hälsoinformatörer som kan underlätta enskilda vårdmöten.

Hälsokommunikatörer är flerspråkiga personer som har en hälso- och sjukvårdsutbildning eller är folkhälsovetare. I samarbete med vårdcentraler kan de i dialogform ge grupper information på olika språk kring olika hälsoteman. Denna typ av kunskapshöjande insatser kan betyda mycket för att underlätta patienters individuella vårdmöten.

Hälsoinformatörer är flerspråkiga lekmän som av regionen fått utbildning kring vissa hälsofrågor och som sedan sprider information i sina nätverk och på lokala platser. Under covid-19 såg vi att de var ett viktigt bidrag för att kunna föra ut trovärdig information om både covid-19 och värdet av vaccination.

I lokala verksamheter underlättas de enskilda patientmötena av att förskrivare har stöd i form av möjlighet till återbesök för uppföljning och återkoppling, och vid behov kan använda tolk. För den enskilda förskrivaren är det viktigt att få tid att förklara, men också att i dialog kunna orientera sig i om den patient man möter förstår, har frågor, oro eller tveksamheter, och vilka ytterligare insatser som kan behövas.