Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Mötet med flyktingar med psykiska besvär

Publicerat 2016-06-15

Psykosociala besvär är de vanligaste psykiska problemen hos dem som flyr från krig och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Men våga fråga om traumatiska upplevelser. Det kan vara ett sätt att normalisera dessa.

Maria Sundvall

Maria Sundvall

När flyktingströmmen till Sverige ökade under andra halvan av förra året växte också oron för vad det skulle innebära för sjukvården. Många framhöll att det oftast rörde sig om unga, friska människor som var på flykt. Akuta kroppsliga sjukdomar var inte det vi kunde vänta oss – däremot psykiska besvär som följd av svåra upplevelser före och under flykten.

Flyktingarnas första kontakt i vården är oftast med primärvården som gör hälsoundersökningarna. I vården har vi en tendens att föreställa oss att en väldigt stor del av flyktingarna ska ha allvarlig psykisk traumatisering i form av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Forskning har emellertid visat att de vanligaste psykiska besvären hos dem som flyr från krig och övergrepp mot mänskliga rättigheter är psykosociala besvär. Det kan handla om ledsenhet, ilska, sorg, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, aptitförlust, tillbakadragande och svårigheter i relation med andra människor [1].

Allt detta är ju uttryck för psykiska besvär som ofta dyker upp på en vårdcentral och som vårdpersonalen har erfarenhet av att bemöta med psykosocialt stöd, sömnrådgivning med mera.

En del av flyktingarna utvecklar psykiska sjukdomar, men även då handlar det oftast om samma sjukdomar som är vanliga i samhället i övrigt – depression och ångest [2].

Behandlingen av dessa patienter skiljer sig inte från behandling i övrigt, även om det kan bli mer komplicerat att återhämta sig när den sociala situationen är instabil och personen är orolig för familjen därhemma. Behandlingsarbetet kan också kompliceras av språkliga och kulturella frågor samt av att patienten inte känner till det svenska vårdsystemet.

Svårt fråga om trauma

Ett antal av dem som utsatts för svåra traumatiserande upplevelser utvecklar också allvarlig psykisk störning, som till exempel allvarlig PTSD. I hälsoundersökningen förväntas distriktssköterskorna kartlägga om det finns traumatiserande händelser i bakgrunden. Många upplever att det är en svår och stressande uppgift under en undersökning med många moment som bara får ta 30–45 minuter.

För att utforska om det finns ett bakomliggande trauma kan det vara bra att börja med enkla frågor, och utgå från patientens egna beskrivningar och formuleringar. Bra ingångar kan vara att fråga om sömnen eller om den dagliga funktionsnivån och att utforska patientens egna tankar om orsakerna. Det handlar om att våga fråga, för att visa att du som anställd är intresserad och beredd att lyssna på historien. Att fråga om traumatiska upplevelser är också ett sätt att normalisera dessa.

I Socialstyrelsens kunskapsunderlag för primärvården om psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända migranter rekommenderas att primärvården inte heller ska remittera patienten med traumarelaterade symtom vidare i alltför tidig fas. Det finns en risk att patienten uteblir eller avbryter behandlingen i psykiatrin [3].

Även om det är viktigt med tidiga insatser, är det nog ännu viktigare att den första relationen blir trygg för patienten och att allmänläkaren hinner göra en ordentlig bedömning.

Tecken på trauma

Även om patienten inte berättar om traumatiska erfarenheter eller om de typiska symtomen med flashbacks och mardrömmar, finns det symtom och berättelser som bör leda tanken till trauma: svår värk, inte minst huvudvärk, värk med ovanlig lokalisation som kan vara relaterad till fysisk tortyr, svåra sömnstörningar där läkemedel inte hjälper, stora svårigheter att lära sig svenska i Svenska för invandrare, SFI, oförklarade kroppsliga besvär eller en mångfald av olika psykiska besvär.

Hos små barn brukar man tala om sömnstörningar och beteendestörningar som möjliga tecken på traumatisering. Om patienten missar tider, beskriver minnesluckor eller plötsligt blir svår att få kontakt med under samtalet kan det vara tecken på traumarelaterade dissociativa störningar, då personens upplevelse av sig själv och omvärlden fragmenteras.

I Socialstyrelsens kunskapsunderlag framhålls även vikten av patientutbildning och att antidepressiva läkemedel, såväl selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI som serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare, SNRI, kan ha en gynnsam effekt vid PTSD-symtom, liksom vid depression och ångest. Läkemedelsbehandlingen kan med fördel sättas in i primärvården, men bör inte ses som ersättning för eventuell traumabearbetande behandling3.

Sömnmedel kan behövas, men beroendeframkallande läkemedel bör undvikas. I Kloka Listan 2016 rekommenderas propiomazin (Propavan) bland de icke-beroendeframkallande medlen.

Maria Sundvall psykiater, överläkare vid Transkulturellt Centrum, Stockholms läns landsting.

Källa

  1. Hassan G, Kirmayer LJ, Mekki-Berrada A, Quosh C, el Chammay et al. Culture, context and the mental health and psychosocial wellbeing of Syrians: A review for mental health and psychosocial support staff working with Syrians affected by armed conflict. Genève 2015 UNHCR.
  2. Fazel M, Wheeler J, Danesh J. Prevalence of serious mental disorder in 7000 refugees resettled in western countries: a systematic review. Lancet. 2005 Apr 9-15;365(9467):1309-14. PubMed
  3. Socialstyrelsen. Psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända migranter. Ett kunskapsunderlag för primärvården 2015

Senast ändrad 2019-06-24