4 frågor till Karin Schenck-Gustafsson

Hur kom du in på ämnet köns- och genustänkande inom forskning, utbildning och klinik?

På grund av mina erfarenheter av dålig kvinnorepresentation i studier. Till exempel vid studier på hjärt-kärlsjukdom fanns inget köns- och genusperspektiv trots att det är den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor. Efter att som chef för hjärtintensiven insett att kvinnors hjärt-kärlsjukdom var annorlunda än männens startade jag upp forskning på kvinnors hjärtinfarkt. 2001 bildade jag Centrum för Genusmedicin med inriktning biologiska könsskillnader.

Med hjälp av jämställdhetsmedel från SKR/SLL kunde jag för tolv år sedan starta upp Janusmed kön och genus.

Hur långt har arbetet nått?

Inom området har det hänt en del men inte tillräckligt! Forskningsråd med merikanska NIH (National Institutes of Health) och Kanadensiska forskningsråd i spetsen har kommit med rekommendationer om att inkludera bägge könen i såväl preklinisk som klinisk forskning. Svenska Vetenskapsrådet och andra forskningsråd har antagit detta, liksom Läkemedelsverket via EMA. Ansökningar utan könsskillnadsperspektiv kan numera avslås.

Inom läkemedelsindustrin kan dock fortfarande ses att man enbart anger antal deltagande män och kvinnor utan att analysera könsskillnad i resultaten.

Vad är du mest nöjd med att ha uppnått inom området?

Åtminstone inom hjärt-kärlområdet finns ett bättre könstänk i forskningen men även inom flera andra områden.

Centrum för Genusmedicin och Klinisk farmakologi vid Karolinska Universitetssjukhuset bedriver fortfarande mycket utbildning för läkarstudenter, sköterskor och sjukgymnaster, liksom föreläsningar för allmänheten. Studenter vi föreläser för efterfrågar alltid kön- och genusaspekter.

När det gäller riktlinjer för behandling av hjärtkärlsjukdom ses till exempel från ESC (Europeiska kardiologföreningen) att kvinnor numera inte sorteras under ”special groups” tillsammans med äldre, invandrare, diabetiker, utan finns med i huvudgruppen.

Vad finns kvar att göra?

Om vi inte fortsätter att påminna om köns- och genustänkande i klinik, forskning och undervisning kommer många patienter att bli lidande och forskningen sämre.