Barns sömnproblem ökar och vården kan göra skillnad

Därför sover barn
och unga sämre idag

Orsakerna till barns sömnproblem är ofta en kombination av biologiska, psykologiska och livsstilsrelaterade faktorer. För tonåringar innebär puberteten en naturlig förskjutning av dygns­rytmen där kroppens egen melatoninproduktion startar senare på kvällen, vilket gör det svårare att somna tidigt. Yngre barn påverkas mer av ­familjens rutiner och oregelbundna läggtider kan snabbt leda till en obalans i sömnmönstret.

Skärmanvändning sent på kvällen håller hjärnan aktiv och fördröjer melatoninproduktionen och koffeinintag via energidrycker gör det ännu svårare att varva ner. Minskad fysisk aktivitet och brist på dagsljus under dagen bidrar också till problemet. Stress och oro, vare sig den är kopplad till skola, sociala relationer eller familjesituation, gör att barnen ofta tar med sig tankarna till sängs, vilket förlänger insomningstiden. För många förstärks svårigheterna av skillnader mellan vardags- och helgsömn, den så kallade sociala jetlagen, som gör att kroppen hela tiden måste ställa om.

Psykologiska och beteende­baserade behandlingar som fungerar

Många barns sömn kan förbättras genom förändringar i vardagen. Regelbundna lägg- och uppstigningstider hjälper kroppen att stabilisera dygnsrytmen. Att begränsa skärmanvändning en till två timmar före sänggåendet och skapa en sovmiljö som är mörk och tyst gör stor skillnad. Tid i dagsljus och fysisk aktivitet tidigt på dagen stödjer den biologiska klockan och lugna rutiner på kvällen, som läsning eller ett varmt bad, hjälper kroppen att varva ner.

För yngre barn handlar det ofta om att föräldrarna styr rutinerna och sätter ramarna medan tonåringar behöver stöd i att själva ta ansvar för sina sömnvanor. Vid mer uttalade problem kan kognitiv beteendeterapi för insomni (KBT-I), som numera även finns i internetbaserad form, ge goda resultat.

Primärvården kan stötta familjerna

Primärvården har en unik position för att fånga upp barns sömnproblem tidigt, oavsett om det gäller det lilla barnet som har svårt att komma till ro på kvällen eller tonåringen som vänder på dygnet. En första enkel åtgärd är att alltid fråga om sömn i relevanta sammanhang – vid besök för magont, huvudvärk, koncentrationssvårigheter eller psykisk ohälsa.

När sömnproblem identifieras kan vården ge konkreta och evidensbaserade råd direkt, gärna i skriftlig form som familjen kan ta med hem och arbeta vidare med. Här finns redan material tillgängligt via exempelvis 1177 Vårdguiden, och Socialstyrelsen arbetar för närvarande med en nationell vägledning om barns och ungas sömn.

Det är också viktigt att involvera föräldrarna. För yngre barn behöver vården förmedla vikten av fasta rutiner och tydliga gränser, medan ­tonåringar i större utsträckning behöver stöd i att själva förstå sambanden mellan vardagsvanor och sömn. Primärvården kan här fungera som en ­neutral röst som hjälper föräldrar och barn att hitta gemensamma strategier.

För många familjer räcker det inte med ett enstaka besök. En strukturerad uppföljning efter några veckor skapar utrymme för att se vad som fungerat och vad som behöver justeras. På så sätt kan vården bidra till en långsiktig förändring, ­snarare än snabba men kortvariga lösningar.

När problemen är mer uttalade, eller när det finns underliggande faktorer som ångest, depression eller neuropsykiatriska diagnoser, kan primärvården också fylla en viktig roll genom att remittera vidare. Vid svår problematik kan barn- och ungdomspsykiatrin behöva kopplas in för en bredare bedömning. Förskrivning av läkemedel sker i dessa fall i regel på specialistnivå, men primärvården är en viktig första linje, både för att initiera psykologiska åtgärder och för att lotsa vidare till rätt vård när det behövs.

Att lyfta barns sömn som en egen vårdfråga i primärvården är därför avgörande. Det ger möjlighet att arbeta mer systematiskt med förebyggande insatser, avlasta läkemedelsförskrivningen och samtidigt bidra till bättre psykisk hälsa, skol­resultat och livskvalitet för barnen.

Topplista miljoner DDD 0–17 år 2024 Region Stockholm

Li Åslund, psykolog och doktor i medicinsk vetenskap, Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet.