Här kommer några exempel på hur vikt kan förändras av läkemedel. De är hämtade från systematiska översikter och metaanalyser av randomiserade kliniska prövningar. En känd farmakologisk mekanism som kan förklara den observerade effekten stärker misstanken om ett orsakssamband. Men det kan vara svårt att skilja mellan läkemedels farmakologiska egenpåverkan och grundsjukdomens påverkan av kroppsvikten.
Såväl äldre antipsykotika som nyare, atypiska antipsykotika associeras med uttalad viktuppgång [1,3]. I en genomgång av data för atypiska antipsykotika ledde olanzapin till den kraftigaste viktuppgången (2,4 kg), följt av quetiapin (1,1 kg) och risperidon (0,8 kg) [1]. Viktuppgången nåddes efter en behandlingstid med ett medianvärde på tre månader. Mekanismen för viktuppgång är ofullständigt känd, men för quetiapin fanns data som talade för dosberoende. För nyare läkemedel var data behäftade med stor osäkerhet.
Valproat har kopplats till viktuppgång, vilken enligt vissa studier förefallit vara dosberoende [3]. Maximal viktuppgång beskrivs vara uppnådd inom sex månader och kvinnor drabbas oftare än män. Gabapentin associerades med viktuppgång på 2,2 kg efter 1,5 månaders behandling [1]. Behandling med karbamazepin har också kopplats till viktuppgång medan zonisamid och topiramat associeras med viktnedgång. Litium och lamotrigin förefaller viktneutrala.
Glitazonbehandling ger viktuppgång [1,3]. Mekanismen för detta utgörs bland annat av minskad natriumutsöndring, vätskeretention, ökad fettlagring samt proliferation av nya fettceller [3]. Huvuddelen av viktuppgången ses inom sex månader [3]. Sulfonylurealäkemedel associeras också med viktuppgång [1,3]. Det har föreslagits att aptitstimulering till följd av sänkt blodsocker skulle kunna vara en mekanism för detta [3]. Sitagliptin (Januvia) kan också ge viktuppgång [1], liksom insulin [3]. Metformin, akarbos (Glucobay) samt GLP1-agonister och SGLT-2-hämmare [4] kopplas istället till viktnedgång.
Vissa betablockerare, exempelvis propranolol och metoprolol, har ibland associerats med viktuppgång, och bland annat kopplats till minskad basal ämnesomsättning. Inga entydiga klasseffekter avseende viktpåverkan har dock påvisats [3].
Behandling med mirtazapin respektive tricykliska antidepressiva såsom amitriptylin kan ge viktuppgång [1,3]. Mekanismen för detta är delvis okänd, men ökad aptit bedöms spela en roll i båda fallen [3]. SSRI-behandling förefaller ge mindre risk för viktuppgång [3]. Fluoxetin har föreslagits ha den lägsta risken [3] och ibland till och med associerats med viktnedgång [1]. Behandling med bupropion har också förknippats med viktnedgång [1]. Indikationen för behandlingen och effekten på grundsjukdomen kan spela in och påverka tolkningen.
Viktuppgång i samband med behandling med perorala glukokortikoider är ett välkänt fenomen [1,3]. En av mekanismerna har beskrivits vara aptitstimulering och effekten används ibland i samband med kakexi vid maligna sjukdomar [3].
Användning av kombinerade p-piller har i analyser inte kopplats till viktuppgång [3,5,6,7], medan det finnas viss koppling mellan användning av gestagena p-piller och viktuppgång [3,8].
Centralstimulerande läkemedel som används vid ADHD förknippas med hämmad viktuppgång hos växande barn och ungdomar alternativt viktnedgång [9].
Fosfodiesteras-4-hämmare, såsom roflumilast (Daxas), som används vid KOL, kan ge gastrointestinala biverkningar och viktnedgång [10].
Eva Wikström Jonsson
Källa
Senast ändrad
Det här är en artikel från tidningen Evidens. Läs hela tidningen här.
Vill du ha papperstidningen - kontakta lakemedelskommitten@sll.se