Enligt observationella studier verkar individer som någon gång förskrivits bensodiazepiner löpa 1,5–2 gånger ökad risk att diagnostiseras med demens upp till ett decennium senare. Det kan dock inte uteslutas att behandlingen förskrivits just för att behandla tidiga symptom vid demens, såsom ångest, oro och sömnbesvär. Att bensodiazepiner orsakar, eller bidrar till, demensutveckling är således inte visat med säkerhet.
Benzodiazepiner är bland de vanligast förskrivna läkemedlen för att behandla ångest eller sömnproblem. Under 2018 har 19 818 personer 75 år och äldre hämtat ut minst ett recept på bensodiazepiner (exklusive bensodiazepinliknande läkemedel). Det utgör 12 procent av befolkningen i den aktuella åldersgruppen. Inkluderas de bensodiazepinliknande läkemedlen zopiklon och zolpidem är motsvarande siffra 52 574 individer eller 32 procent.
Bensodiazepinerna stimulerar GABA-receptorer men den exakta verkningsmekanismen för ångestreduktion och sedering är oklar. Synapser i det limbiska systemet, talamus och hypotalamus påverkas vilket ger förutsättningar för ett brett spektrum av farmakologiska effekter, inklusive biverkningar som konfusion, sedering, ataxi och fall.
Känsligheten för bensodiazepiner ökar med stigande ålder. Åldersmässiga förändringar i det farmakologiska svaret bidrar sannolikt till detta [1], liksom förändrad farmakokinetik. Bensodiazepiner med längre halveringstid leder ofta till mer bieffekter [2,3].
De akuta och kortvariga effekterna på kognition och minne är väl kända. Det finns kliniska misstankar att bensodiazepiner också kan orsaka bestående kognitiv påverkan och/eller demens. Detta är studerat i ett antal kohort och fall-kontrollstudier av europeiska, amerikanska och asiatiska patienter som behandlats med bensodiazepiner [4–10]. En metaanalys som inkluderat drygt 45 000 individer visar att bensodiazepinanvändning är associerat med cirka 50 procent ökad risk för demens, oavsett om användningen skett nyligen eller upp till 12 år före demensdiagnos [11].
Flertalet av de ingående studierna i metaanalysen var justerade för ålder, kön, oro, sömnbesvär, alkoholbruk och depression. En systematisk översikt från 2015 visar att långtidsanvändning av bensodiazepiner är förknippat med 50–100 procent ökad risk för demens, jämfört med risken hos icke-användare [12]. Det finns således en samvariation mellan att få bensodiazepiner utskrivet och att diagnostiseras med demens. Risken tycks kvarstå även om användningen skett mellan 2–10 år före demensdiagnosen.
Observationella studier kan, beroende på frågeställning och datakvalitet, ofta ge en god uppskattning av kausalsamband. Bedömning av kausalitet är dock en inneboende svårighet för denna frågeställning där indikation och utfall är nära förknippat. Det kan inte uteslutas att behandlingen förskrivits just för att behandla tidiga symptom vid demens, såsom ångest, oro och sömnbesvär. Det är visat att sådana prodromalsymptom är vanligt förekommande så tidigt som ett decennium före demensdiagnos [13,14]. Att risken kvarstår vid användning av bensodiazepiner som skett flera år före demensdiagnosen styrker alltså bara marginellt antagandet om kausalitet. Justering för oro, sömnbesvär och depression borde ha begränsade möjligheter att korrigera potentiell bias till följd av omvänd kausalitet.
Ett studieupplägg där risken för demens studeras både före och efter första förskrivning av bensodiazepiner och jämförs med motsvarande tidsperioder hos oexponerade individer skulle kunna ge ett bättre svar på frågan om kausalitet. Någon sådan studie har vi inte funnit vid litteratursökning.
En sannolik förklaringsmekanism saknas för hur bensodiazepiner kan orsaka, eller bidra till, de patofysiologiska förändringarna vid demens.
Sammanfattningsvis verkar individer som någon gång förskrivits bensodiazepiner löpa 1,5–2 gånger ökad risk att diagnosticeras med demens upp till ett decennium senare. Det kan dock inte uteslutas att behandlingen förskrivits just för att behandla tidiga symptom vid demens, såsom ångest, oro och sömnbesvär. Att bensodiazepiner orsakar, eller bidrar till, demensutveckling är således inte visat med säkerhet.
Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för äldres hälsa
Källa
Senast ändrad
Viss.nu
Publicerat
2019-05-21