Ospecifika domningar i till exempel ett underben, underarm eller kind är inte helt ovanliga sökorsaker i primärvården. Neurologstatus, status för mekanisk nervpåverkan och enklare utredning med B-glukos och B-12 görs ofta. Men när är det rimligt med neurofysiologiska undersökningar och när bör man misstänka sjukdom som till exempel MS?
Anamnes och neurologiskt status är grundstenar i handläggningen. Den huvudsakliga frågeställningen i neurologiskt status är om det finns en känselnedsättning, och i så fall om den kan kopplas till skada eller påverkan på en viss del av nervsystemet (till exempel multipla nerver som vid polyneuropati, en enskild nerv, nervrot, ryggmärgen eller hjärnan), eller om utbredningen inte stämmer överens med neuroanatomin.
Neurofysiologisk undersökning (neurografi och EMG) kan bli aktuell om patienten har ihållande symtom och statusfynden tyder på skada eller lesion på enskild nerv, rot eller plexus, dels för att bestämma nivån på eventuell skada, dels för att bedöma grad av skada och prognos. Neurofysiologisk undersökning kan också vara aktuell för att bestämma typ och grad av polyneuropati.
Påverkan på centrala nervsystemet bör misstänkas om känselnedsättningen omfattar en hel extremitet snarare än delar av en extremitet. Påverkan på både arm, ben och bål på samma sida tyder på att lesionen sitter i hjärnan, medan påverkan på båda benen eller båda armar tyder på att lesionen sitter i ryggmärgen.
Karin Wirdefeldt, ordförande i expertgruppen för nervsystemets sjukdomar
docent, överläkare, Tema Hjärta, kärl och neuro, Karolinska universitetssjukhuset
Observera: nyhetstexterna är aktuella när de publiceras och uppdateras normalt inte.
Senast ändrad