Kartlägg omgivningsfaktorer innan du behandlar en sömnstörning

Kognitiv beteendeterapi vid sömnproblem (KBT‑i) är förstahandsrekommendation vid långvarig insomni. Den kan ges individuellt, i grupp eller via internet. Även enskilda delar, särskilt sömnrestriktion, har gott vetenskapligt stöd. Läkemedel saknar evidens som långsiktig lösning och bör användas under några få veckor.

Bygga upp ett sömntryck

Vakenhet och sömn hänger ihop: under dagen byggs ett ”sömntryck” upp som underlättar insomning. När dygnsrytm och sömntryck är synkade sover och mår vi som bäst. Grundråden är att gå upp samma tid varje morgon, vara aktiv dagtid och undvika dagssömn, särskilt längre stunder. En mycket kort tupplur, högst 15 minuter, kan underlätta nedvarvning; avspänningsövningar påverkar inte sömntrycket.

Långvariga sömnproblem

Långvariga sömnsvårigheter bör utredas med tanke på psykisk sjukdom, särskilt depression, och somatiska tillstånd som sömnapné. En läkemedelsgenomgång med fokus på sömn bör göras. Efter individuell bedömning kan kortvarig behandling med sömnmedel övervägas när andra åtgärder inte ger tillräcklig effekt. KBT‑i har visat god effekt även vid komorbida sömnstörningar och samtidig läkemedelsanvändning.

Endast för korttidsbruk

Korttidsbehandling kan vara rimlig vid akut somatisk sjukdom, smärta, kris eller tillfälligt störande miljö. Om sömnsvårigheterna kvarstår efter några veckor ska behandlingen omprövas, eftersom effekten kan avta och risken för beroende, biverkningar, fall, konfusion och ökad mortalitet ökar, särskilt hos äldre.

Traditionellt har z‑preparat (zopiklon och zolpidem) och propiomazin använts vid sömnstörning. En meta‑metaanalys hos äldre visar att z‑preparat förlänger sömntiden med i genomsnitt 25 minuter, men negativa kognitiva biverkningar är cirka fem gånger vanligare, psykomotoriska händelser två till tre gånger vanligare och dagtrötthet ungefär fyra gånger vanligare.

I kliniska prövningar har melatonin visat bättre effekt än placebo på tid till insomnande, medan total sömntid påverkas mindre: i genomsnitt cirka åtta minuter längre sömn. Risken för biverkningar ligger i nivå med placebo.

Effekter och förskrivning

Den långverkande beredningen av melatonin, circadin, har prövats hos patienter över 55 år: 32 procent rapporterade förbättrad sömn jämfört med 19 procent i placebogruppen.

Fler kvinnor än män får sömnmedel, och användningen av zopiklon och zolpidem ökar med stigande ålder. Enligt Socialstyrelsens statistik 2025 var förskrivningen högst i åldersgruppen över 85 år. I Region Stockholm hade 27 procent av kvinnorna och 19 procent av männen minst en expediering av zopiklon, med i genomsnitt 9–10 expedieringar. Zolpidem förskrevs till 5 procent av kvinnorna och 3 procent av männen, med ett genomsnitt på 7–8 expedieringar. Propiomazin användes mest i åldern 60–64 år: 4–5 procent hade recept med i genomsnitt 4 expedieringar.

Förskrivningen av melatonin är störst hos personer under 19 år och över 80 år. Cirka 10 procent av kvinnor över 85 år och 11 procent av flickor och unga kvinnor 15–19 år fick minst ett recept. Motsvarande siffror för män och pojkar var cirka 9 procent över 85 år, 8 procent mellan 10–14 år och 9 procent mellan 15–19 år. Det genomsnittliga antalet expedieringar låg mellan 3–4 hos yngre och mellan 10–11 i den äldre åldersgruppen

Sömnsvårigheter hos äldre

Fysisk aktivitet, utomhusvistelse och bra ljus är viktiga för god sömn. Skärmanvändning nära läggdags kan förskjuta dygnsrytmen. Vid demens och åldrande blir sömnen mer fragmenterad och svårigheten att hålla en regelbunden dygnsrytm ökar. Detta ställer krav på en stabil dygnscykel med lämpliga aktiviteter dagtid och nattlig omsorg; läkemedel kan inte ersätta tillsyn. Orsakerna till sömnstörningar är komplexa och behandlingen bör utgå från en helhetsbedömning i varje enskilt fall.