Psykisk sjukdom – en underskattad riskfaktor för somatisk sjukdom

Personer med depression, psykossjukdom och adhd löper betydligt högre risk att utveckla hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes. Samtidigt visar data från Region Stockholm att de inte alltid får samma evidensbaserade somatiska behandling som andra patienter. Det ställer krav på en mer sammanhållen vård.

Psykisk sjukdom är en tydlig riskfaktor för framtida somatiska sjukdomar. Mycket tyder på att sådana tillstånd hos dessa patienter inte alltid upptäcks och behandlas utifrån deras behov. För sjukvården handlar det därför både om att behandla den psykiska sjukdomen och om att uppmärksamma och förebygga somatisk ohälsa.

Den förhöjda somatiska risken framträder tydligt vid flera vanliga psykiatriska diagnoser. Vid egentlig depression är obesitas den vanligaste somatiska samsjukligheten och risken för obesitas är betydligt högre än i befolkningen i övrigt. Sambandet går åt båda hållen: obesitas ökar i sin tur risken för depression. Hos personer med psykossjukdom är den somatiska sjukligheten ännu mer påtaglig. Medellivslängden är omkring 15–20 år kortare än i befolkningen i övrigt, och den viktigaste orsaken till den ökade dödligheten är hjärt–kärlsjukdom snarare än suicid. Även vuxna med adhd har en ökad förekomst av bland annat obesitas, hypertoni och typ 2-diabetes.

Brett spektrum av riskfaktorer

Det handlar inte om en enskild diagnos eller en isolerad riskfaktor. En populationsbaserad registerstudie av drygt 670 000 personer visade att psykisk sjukdom i ung vuxen ålder var förknippad med ökad risk för bland annat hjärt–kärlsjukdom, typ 2-diabetes, hypertoni, hyperlipidemi och obesitas senare i livet. Resultaten pekade på en mer övergripande psykopatologisk sårbarhet snarare än på en specifik psykiatrisk diagnos. Observationsstudier kan inte förklara orsaker till en ökad kardiometabol sårbarhet, men sannolikt samverkar biologiska faktorer, levnadsvanor, läkemedelsbehandling och psykosociala omständigheter till riskökningen. Långvarig stress och sömnproblem kan påverka kroppens stressystem och metabolism. Vid PTSD och många andra psykiatriska tillstånd är sömnstörningar vanliga och kan bidra till både förvärrade symtom och ökad kardiovaskulär risk. Vissa läkemedel, framför allt antipsykotika, kan leda till viktuppgång och metabol påverkan. Rökning, alkohol, fysisk inaktivitet och andra ohälsosamma levnadsvanor är också vanligare hos personer med psykiatrisk problematik.

Svårt att få rätt behandling

För den kliniska vardagen är en annan fråga minst lika viktig: får patienterna den vård som deras ökade risk motiverar? En kartläggning från Region Stockholms läkemedelskommitté visar att ­patienter som tidigare haft kontakt med psykiatrisk öppenvård hade lägre sannolikhet att få rekommenderad läkemedelsbehandling vid bland annat hjärtsvikt och typ 2-diabetes. Resultatet väcker frågan om personer med psykiatriska tillstånd riskerar att hamna mellan den psykiatriska och somatiska vården.

För en patient med psykossjukdom, adhd eller annan psykiatrisk problematik kan det vara svårare att boka och passa tider, ta prover och följa långsiktiga behandlingsrekommendationer. Nedsatta exekutiva funktioner och kognitiva svårigheter kan påverka förmågan att genomföra egenvård och ta läkemedel regelbundet. Det kan också vara svårare att tolka och beskriva kroppsliga symtom eller att ta till sig information om behandling. Stigma kring både psykisk sjukdom och obesitas kan ytterligare försvåra kontakten med vården.

Strukturerad uppföljning

Vårdens organisation kan också bidra till problemet. Om psykiatrin främst fokuserar på psykiska symtom och primärvården utgår från att psykiatrin tar ansvar för patientens helhet finns en risk att ansvaret för den somatiska uppföljningen blir otydligt.

För primärvården innebär det att personer med psykisk sjukdom kan behöva betraktas som en riskgrupp för bland annat framtida kardiometabol sjukdom. För psykiatrin behöver det finnas kunskap om somatiska riskfaktorer samt rutiner för att det vid nybesök och regelbundna kontroller görs enkla undersökningar av till exempel vikt, midjemått, blodtryck, blodsocker och blodfetter för att kunna upptäcka riskfaktorer tidigt. Tobaksbruk, alkohol, fysisk aktivitet och sömn är andra områden som behöver uppmärksammas.

Från upptäckt till uppföljning

Upptäckta riskfaktorer behöver leda till behandling och uppföljning. Det kan handla om stöd till fysisk aktivitet, rökavvänjning och förändrade levnadsvanor, men också om att behandla hypertoni, dyslipidemi och diabetes enligt gällande rekommendationer.

För att lyckas behöver vården ta hänsyn till ­patientens förutsättningar. Ett råd som förutsätter god planeringsförmåga eller hög hälsolitteracitet fungerar inte för alla. För vissa patienter kan det vara avgörande att någon hjälper till att boka tiden, följer med till vårdcentralen eller ser till att provtagning blir av. Här kan samverkan mellan psykiatri, socialtjänst och primärvård behöva ­stärkas, särskilt för de svårast sjuka patienterna som kan behöva ökat stöd för att medverka till vården.

Gemensamt ansvar för patienten

Det talar för en mer integrerad vård där psykiatri och primärvård delar ansvaret för patientens ­hälsa. Region Stockholm har de senaste åren betonat behovet av bättre samordning kring personer med samsjuklighet och komplexa vårdbehov.

För hela sjukvården är budskapet därför tydligt: en patient med psykisk sjukdom behöver både rätt psykiatrisk behandling och en strukturerad somatisk uppföljning. Blodtryck, blodfetter, blodsocker, vikt och levnadsvanor behöver följas.

Att se den somatiska risken är ett första steg. Att skapa en vård där någon tar ansvar för att följa upp den är nästa.

Får psykiatriska patienter i Stockholms län lika mycket vård?

Med behandling avses uthämtade receptläkemedel under 2025. Förstahandsval vid läkemedelsbehandling är metformin. Individualiserad behandling kan ges vid samsjuklighet eller om metformin inte ger tillräcklig effekt eller inte är lämplig. Denna individualiserade behandling kan bland annat bestå av tilläggsbehandling eller monoterapi med till exempel en SGLT2-hämmare eller GLP1-analog eller insulin.

HFrEF: hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion (pumpförmåga)

Med behandling avses uthämtade receptläkemedel under 2025. Rekommenderad behandling är fyra läkemedel i kombination bestående av SGLT2-hämmare, betablockerare, RAAS- blockad (ACE-hämmare/ARB eller ARNI) och MRA.

På uppdrag av Region Stockholms läkemedelskommitté genomförde Love Linnér och Emil Aho år 2025 en analys av hur individuella faktorer hos patienter hänger samman med läkemedelsbehandling i Stockholms län. I samtliga analyser har det justerats för ålder, kön och socioekonomi för att göra resultaten mellan olika grupper mer jämförbara.

I delanalysen av hjärtsvikt jämfördes patienter med olika psykiatriska diagnoser med övriga patienter med hjärtsvikt.

Resultat: Patienter med HFrEF som också hade en diagnos av ångestsyndrom, psykossjukdom, depression eller bipolär sjukdom hade lägre sannolikhet att få rekommenderad läkemedelsbehandling än övriga patienter. Ett liknande mönster sågs vid behandling av typ 2-diabetes. Bland patienter med psykiatrisk diagnos var andelen utan någon läkemedelsbehandling för sin diabetes högre än i patientgruppen som helhet.

Giulia Arslan, överläkare i Psykiatri, Södra Stockholm och ordförande i Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för psykisk hälsa
Sandra af Winklerfelt Hammarberg, distriktsläkare, Liljeholmens vårdcentral och medlem i
Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för psykisk hälsa