Varför ökar adhd-diagnoserna?

Allt fler får adhd-diagnos och behandlas med läkemedel. Utvecklingen väcker frågor om diagnostik, livsmiljö och behandlingens långsiktiga effekter.

Adhd är en klinisk diagnos där behandling behöver vägas mot nytta och risk. För många patienter ger centralstimulerande läkemedel tydlig förbättring av symtom och funktion, och forskning visar samband med minskad kriminalitet, färre olyckor och lägre dödlighet. Samtidigt har studier väckt frågor om långsiktiga konsekvenser, bland annat påverkan på hjärt–kärlsystemet.

Utvecklingen väcker därför frågor bortom läkemedlen: Hur säker är diagnostiken? Vad kan förklara ökningen av adhd-diagnoser? Och vilken roll spelar dagens livsmiljö för svårigheter som tolkas som adhd?

En diagnos utan biologisk markör

Adhd diagnostiseras huvudsakligen genom anamnes, skattningsskalor och klinisk bedömning. Det finns ingen objektiv biologisk markör som säkert avgör om en person har adhd eller hur nedsatt funktionen är.

Det gör helhetsbedömningen central. Koncentrationssvårigheter, rastlöshet, impulsivitet och exekutiva svårigheter kan ha många orsaker. Sömnbrist, stress och psykiska eller kroppsliga tillstånd kan påverka samma funktioner som vid adhd.

Även läkemedelsbehandlingen illustrerar svårigheten. Centralstimulerande läkemedel påverkar koncentration, vakenhet, energi och aptit även hos personer utan adhd. Ett positivt behandlingssvar bekräftar därför inte i sig att en person har adhd.

Ett samhälle i förändring

Adhd har en stark genetisk komponent, men gener är inte den enda faktorn som påverkar symtom och funktionsförmåga. Den kraftiga ökningen av adhd-diagnoser går inte att förklara med genetiska förändringar.

Samtidigt har livsmiljön förändrats snabbt. Kraven på kognitiv prestation och ständig tillgänglighet har ökat. Många tillbringar stora delar av dagen framför skärmar och växlar mellan uppgifter och informationsflöden. Sömnbrist, stress och fysisk inaktivitet är vanliga.

Sådana faktorer kan påverka koncentration och exekutiva funktioner. Det innebär inte att de orsakar adhd, men de kan bidra till eller förstärka symtom som liknar adhd.

Ständigt växlande fokus

Digitala medier kan vara en del av denna utveckling. Studier har visat samband mellan intensiv användning av sociala medier och mediemultitasking och bland annat ökad impulsivitet, sämre filtrering av distraktioner och nedsatt kognitiv flexibilitet.

Frekventa skiften mellan olika stimuli kan också göra det svårare att bibehålla uthållig uppmärksamhet på aktiviteter som är långsamma eller ger mindre omedelbar belöning. För den enskilda individen kan det innebära att koncentrations­svårigheter blir mer påtagliga i en vardag som ställer höga krav på ständig uppmärksamhet och snabb växling.

Barnens miljö spelar roll

Frågan blir särskilt viktig när det gäller barn. Rastlöshet, koncentrationssvårigheter och stort rörelsebehov behöver inte alltid vara uttryck för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Barnets miljö kan också påverka hur symtomen tar sig uttryck.

Skolans organisation, digitalisering och minskad fysisk aktivitet kan påverka barns koncentration och beteende. Det kan därför finnas skäl att lägga större vikt vid tydlig pedagogisk struktur, böcker och läsning, repetition, kunskapskontroller och fysisk aktivitet.

Det handlar inte om att ställa dessa insatser mot adhd-behandling, utan om att se barnets svårigheter i ett bredare sammanhang.

Adhd som förklaring

En möjlig mekanism är social överföring av symtom och noceboeffekter. Människor exponeras för stora mängder information om adhd i traditionella och sociala medier. Trötthet, prokrastinering, rastlöshet och koncentrationssvårigheter är ospecifika problem, men kan i en miljö där adhd diskuteras mycket börja tolkas genom ett adhd-perspektiv.

Samma symtom kan orsakas eller förstärkas av stress, sömnbrist, fysisk inaktivitet och långvarig skärmanvändning. Det betyder inte att symtomen är inbillade eller att personer som söker hjälp saknar verkliga svårigheter. Däremot väcks frågan om alla vägar till adhd-liknande problematik ser likadana ut – och om de ska behandlas på samma sätt.

Två vägar till samma symtom

En hypotetisk modell kan skilja mellan två huvudsakliga fenotyper.

Typ I – neurodevelopmental adhd: en främst neurodevelopmental och starkt genetiskt betingad form med tidig debut och tydlig funktionsnedsättning i flera miljöer.

Typ II – miljörelaterad adhd-liknande problematik: en senare utvecklad problematik där koncentrationssvårigheter, impulsivitet och exekutiv dysfunktion i hög grad påverkas av faktorer som digital exponering, sömnbrist, fysisk inaktivitet, stress och höga kognitiva krav.

Uppdelningen är hypotetisk och inte en etablerad diagnostisk modell. Den kan däremot vara relevant för framtida forskning: om liknande symtom kan uppstå genom olika utvecklingsvägar kan också behandlingen behöva se olika ut.

Personer med tydlig neurodevelopmental adhd kan ha stor nytta av läkemedel. För personer vars svårigheter främst är kopplade till miljö och livsstil kan psykologiska och beteendeinriktade insatser, bättre sömn, fysisk aktivitet och minskad digital exponering vara viktigare delar av behandlingen.

Vad är det egentligen vi behandlar?

Ökningen av adhd-diagnoser har sannolikt flera förklaringar. Bättre diagnostik och ökad kunskap kan göra att fler med adhd identifieras och får behandling, samtidigt som förändringar i livsmiljö och samhälle kan göra koncentrationssvårigheter och exekutiv dysfunktion mer vanliga eller synliga. Den centrala frågan är därför inte bara om kriterierna för adhd är uppfyllda, utan också varför symtomen uppstått, när de började och vad som gör att de kvarstår.

Att ställa diagnosen är början på behandlingen – inte slutet på den kliniska frågan.